Xavier Dolan: "Det är viktigt med nyanserade hbtq-historier på film"

Xavier Dolan tar emot mig och en annan reporter i sviten på filmfestivalens hotell. Han är tillbaka i Sverige för att presentera sin nya film, dramat "Matthias & Maxime", på Stockholms filmfestival. Nästan alla hans filmer har visats här, och han själv besökte stan för första gången för nästan tio år sen - och blev förälskad.

- Jag tror första gången jag besökte Stockholm var med "Hjärtslag". Jag har varit här med en annan film, men också besökt Stockholm som turist. Nu är det en av mina favoritstäder i världen.

Kanadensaren som länge beskrivits som ett underbarn har hunnit fylla 30 år i år. "Matthias & Maxime" är hans åttonde långfilm, och handlar om två vänner som upptäcker att de har outforskade känslor för varandra. Dolan spelar själv rollen som Maxime.

- Alla mina filmer är väldigt personliga. Men ingen av dem är min historia. Det finns lite av mig i varje film, en del ligger mig närmare än andra, berättar han för mig.

 

 

HBTQ-temat finns med i nästan alla dina filmer. Hur tänker du kring det?

- Det kommer naturligt för mig. Jag är en homosexuell filmskapare. Visst kunde jag skriva historier om straighta människor, och det har jag gjort. Men jag har sett straighta karaktärer under hela min barndom och mina tonår. Jag har väldigt sällan fått se en representation av mig själv.

- När jag fick se en gaykaraktär, blev jag alltid chockad i biomörkret! Men han var ofta utstött av sin familj, blev hemlös eller tog livet av sig. Eller dog av aids. Sådana var de få porträtten som visades upp av homosexuella när jag växte upp. Undermedvetet kanske det fick mig att skriva om homosexuella karaktärer, bisexuella, HBTQ plus och allting, som lever ett liv som inte påverkas av deras homosexualitet.

- I "Jag dödade min mamma" finns en gaykaraktär, men hans läggning är inte problemet, det är snarare hans svåra relation till sin mamma. I "Tom at the Farm" finns en gaykaraktär, som blir förälskad i någon som håller honom gisslan. Det vi lustigt nog kallar för Stockholmssyndromet.

 

 

- För mig var det aldrig en fråga om att jag måste skildra HBTQ-karaktärer, det kändes naturligt. Men det är också viktigt att visa alla queer-ungdomar att det finns historier som handlar om dem och vilka de kommer att bli, utan att nödvändigtvis handla om mörker, ensamhet och motgångar.

Du har redan haft en fantastisk karriär. Vad får dig att fortsätta skapa film i så snabb fart?

- Jag vet inte. Jag får många nya idéer. Och när jag får en idé så tar den över hela mitt liv. Den är allt jag kan tänka på, hela tiden, och det enda som är viktigt är att ta den drömmen och förverkliga den. När man hittar en ny idé, hittar man ett nytt syfte i livet. Det är vad som får mig att fortsätta. Utan nya idéer skulle jag nog sitta hemma och gå i cirklar i vardagsrummet. Jag är tacksam att jag blir inspirerad av mitt liv, av folk omkring mig, av filmer jag ser, fotografier och målningar. Jag blir inspirerad av många saker och det finns många historier att berätta.

 

Häromåret gjorde du din första engelskspråkiga film, "The Death and Life of John F. Donovan". Vilka lärdomar tar du med dig från Hollywood?

- Jag hade en jättebra erfarenhet. Inspelningen var fantastisk, och att få jobba med skådespelare som Susan Sarandon, Kathy Bates och Natalie Portman var oförglömligt. Natalie hade just fött barn. Hade jag varit i hennes ställe hade jag fått en lapp från läkaren och flytt. Men hon var en kämpe och stannade kvar. Det var nog utmattande för henne, men hon är generös och inspirerande. Jag älskade att jobba med henne. Jag har fått många fina vänner.

- Klippningen tog något längre tid, och relationen med olika samarbetspartners blev... en aning ansträngd och problematisk. Manuset hade sina brister. Det var ett ambitiöst manus, som ville täcka många områden, och en del borde ha strykts från början. Vi spelade in material för säkert 3-4 filmer.

 

På inspelningen med Kit Harington och Jessica Chastain.

 

Jag såg den i Toronto men den har fortfarande inte släppts i Sverige.

- Jag tror inte den någonsin kommer att släppas. Men det är inte upp till mig. Jag är stolt över den filmen. Men jag vet inte vad som händer med distributionen. Det var ett helvete. Jag tror vi kunde ha samarbetat mer. Det ledde till ett internationellt missförstånd. Se den om tio år och folk kommer säkert tycka det är en gullig film. Jag älskar filmen, och jag tycker inte den är en flopp. Den är inte perfekt, nej. Men 20 personer sköt ner den i Toronto och den återhämtade sig aldrig från den dåliga publiciteten.

Kommer du göra fler filmer på engelska?

- Ja, det var inte min sista. Jag önskar att jag hade andra personer runt mig innan jag gjorde filmen, och efter. Just nu finns inga planer på min nästa film. Jag ska ta en liten paus och fundera på vad jag vill göra härnäst.

Vem skulle vara din drömskådespelare att jobba med?

- Det är inget originellt svar, men jag skulle älska att jobba med Meryl Streep. Kate Winslet, Cate Blanchett... Alla Kates. Men främst kvinnor, jag vet inte vilka män jag skulle vilja jobba med? Jo, jag älskar Lucas Hedges som skådis, han är otrolig och äkta. En fullbordad människa.