Aquaman 2018
Synopsis
I "Aquaman" får vi följa halvmänniskan och halvatlanten Arthur Curry på hans livs resa – en resa som inte bara tvingar honom att möta sitt sanna jag, utan också upptäcka om han är värdig det han föddes till… en kung.
Info
Originaltitel
Aquaman
Biopremiär
14 december 2018
DVD-premiär
29 april 2019
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Warner Bros
Åldersgräns
11 år
Längd
Aquaman tar sig vatten över huvudet
Aquamans första solofilm är ett våghalsigt äventyr som siktar högt, men ofta trampar vatten och i slutändan inte blir mer än ett ljummet magplask.
En hade sannerligen velat sitta som en fluga på väggen i mötesrummet när planerna om att föra serietidningskaraktären Aquaman till vita duken. Den blonda och saltstänkta mannen som kan tala med fiskar har ofta humoriserats för sina bristfälliga krafter och pojkaktiga uppsyn. Kanske var det därför man tog in den bredaxlade och burdusa Jason Momoa att axla manteln och därmed sudda bort stämpeln av Aquaman som Justice Leagues egna Ringo Starr.
I sin första solofilm får vi se hur den unge atlanteanen tampas med sitt kval att känna sig hemma varken hos folket på ytan med hans fyrvaktare till far, eller världen under vattnet där hans mor en gång härskade. Men när han blir uppmanad av prinsessan Mera att omfamna sin tillhörighet till den fallna staden och stoppa ett krig mellan de två världarna är det upp till Aquaman att bevisa vad som verkligen utgör en hjälte.
”Aquaman” är befriande nog helt frånkopplad det övriga filmuniversumet från DC Comics och Warner Bros. och gör praktiskt taget inga referenser till tidigare eller framtida filmer. Det är som en egen liten sandlåda – eller snarare akvarium, för att göra en mer relevant liknelse – där regissören James Wan har fått leka runt. Och leka runt har han sannerligen fått göra. ”Aquaman” bjuder på ett våghalsigt äventyr med fantasifulla undervattensvärldar och explosiv action. Wan har utan tvivel siktat högt, men tyvärr tar han sig ofta vatten över huvudet.
”Aquaman” är såväl tonmässigt som visuellt oerhört spretig. Emotionellt träffande scener med en förträfflig Nicole Kidman som den före detta Atlantis-drottningen Atlanna blandas med dråpliga oneliners som framförs med krystande plågsamhet. Spektakulära undervattenscenerier med ljuvligt designade varelser blandas med scener som ser ut att kunna vara hämtade ur en svensk julkalender. Framför allt sticker Amber Heards skrattretande röda peruk i ögonen som en sjöborre i foten.
Dock får James Wan användning av sin bakgrund inom skräckgenren för en skrämmande sekvens i The Trench, som tillhör en av filmens häftigaste sekvenser. På det stora hela imponeras man dock sällan av ”Aquaman” och det som fastnar är det negativa aspekterna. Wan har gett sig ut på djupt vatten, men för att parafrasera en vattenburen filmklassiker så hade han behövt en större båt.
En annan betydande faktor för filmens dippande kvalité är faktiskt hjälten själv. Även om Jason Momoa är en frisk fläkt gentemot resten av samtidens manliga superhjältar, som domineras av vita snubbar som heter Chris, så skiner han inte direkt med någon vidare karisma. Rockerdude-stilen blev tröttsam redan efter hans inhopp i ”Batman v Superman: Dawn of Justice” och man blir inte direkt omvänd här. Momoa har definitivt fysiken och pondusen att spela den våghalsiga hjälten, men tyvärr haltar såväl skådespeleriet som den komiska tajmingen emellanåt.
I dagens superhjältefilmklimat, som började trampa vatten för länge sedan, är det svårt att sticka ut – och även om ”Aquaman” stundtals bjuder på en del innovativa idéer så är den i övrigt så pass generisk och halvdan att den fort faller i glömska. Det märks att man försökt få till samma typ av manér som i Marvels ”Guardians of the Galaxy”-filmer, med sin färgglada och mångfacetterade värld, eller ”Thor: Ragnarök”, med sin slagkraftiga humor och syntscore. Men ”Aquaman” saknar både hjärta och finess för att nå samma kvalité och succé. ”Aquaman” är inget lågvattenmärke för DC och Warner Bros. (jag tittar på dig ”Suicide Squad”) men i slutändan känns den mest som ett tafatt magplask.
I sin första solofilm får vi se hur den unge atlanteanen tampas med sitt kval att känna sig hemma varken hos folket på ytan med hans fyrvaktare till far, eller världen under vattnet där hans mor en gång härskade. Men när han blir uppmanad av prinsessan Mera att omfamna sin tillhörighet till den fallna staden och stoppa ett krig mellan de två världarna är det upp till Aquaman att bevisa vad som verkligen utgör en hjälte.
”Aquaman” är befriande nog helt frånkopplad det övriga filmuniversumet från DC Comics och Warner Bros. och gör praktiskt taget inga referenser till tidigare eller framtida filmer. Det är som en egen liten sandlåda – eller snarare akvarium, för att göra en mer relevant liknelse – där regissören James Wan har fått leka runt. Och leka runt har han sannerligen fått göra. ”Aquaman” bjuder på ett våghalsigt äventyr med fantasifulla undervattensvärldar och explosiv action. Wan har utan tvivel siktat högt, men tyvärr tar han sig ofta vatten över huvudet.
”Aquaman” är såväl tonmässigt som visuellt oerhört spretig. Emotionellt träffande scener med en förträfflig Nicole Kidman som den före detta Atlantis-drottningen Atlanna blandas med dråpliga oneliners som framförs med krystande plågsamhet. Spektakulära undervattenscenerier med ljuvligt designade varelser blandas med scener som ser ut att kunna vara hämtade ur en svensk julkalender. Framför allt sticker Amber Heards skrattretande röda peruk i ögonen som en sjöborre i foten.
Dock får James Wan användning av sin bakgrund inom skräckgenren för en skrämmande sekvens i The Trench, som tillhör en av filmens häftigaste sekvenser. På det stora hela imponeras man dock sällan av ”Aquaman” och det som fastnar är det negativa aspekterna. Wan har gett sig ut på djupt vatten, men för att parafrasera en vattenburen filmklassiker så hade han behövt en större båt.
En annan betydande faktor för filmens dippande kvalité är faktiskt hjälten själv. Även om Jason Momoa är en frisk fläkt gentemot resten av samtidens manliga superhjältar, som domineras av vita snubbar som heter Chris, så skiner han inte direkt med någon vidare karisma. Rockerdude-stilen blev tröttsam redan efter hans inhopp i ”Batman v Superman: Dawn of Justice” och man blir inte direkt omvänd här. Momoa har definitivt fysiken och pondusen att spela den våghalsiga hjälten, men tyvärr haltar såväl skådespeleriet som den komiska tajmingen emellanåt.
I dagens superhjältefilmklimat, som började trampa vatten för länge sedan, är det svårt att sticka ut – och även om ”Aquaman” stundtals bjuder på en del innovativa idéer så är den i övrigt så pass generisk och halvdan att den fort faller i glömska. Det märks att man försökt få till samma typ av manér som i Marvels ”Guardians of the Galaxy”-filmer, med sin färgglada och mångfacetterade värld, eller ”Thor: Ragnarök”, med sin slagkraftiga humor och syntscore. Men ”Aquaman” saknar både hjärta och finess för att nå samma kvalité och succé. ”Aquaman” är inget lågvattenmärke för DC och Warner Bros. (jag tittar på dig ”Suicide Squad”) men i slutändan känns den mest som ett tafatt magplask.
| 12 december 2018 16:45 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (11)
DC möter Marvel!
Med Jason Momoa i fronten så bjuds det på vackra bilder, schysst action och otroliga effekter blandat med något haltande dialog och manus.
‘’Hans far var en fyrvaktare, hans mor var en drottning, de var aldrig menade att mötas’’, jaja ni har hört klyschan förut. Två individer från två olika världar möts och med det följer en massa problem som vår huvudperson (Jason Momoa) får handskas med.
När drottning Atlanna (Nicole Kidman) spolas upp på en klippig strand efter att ha vägrat äktenskap med Atlantis kung så hittas hon av allas vår Jango Fett/Thomas Curry (Temuera Morrison) och romantik uppstår. Tyvärr så är Atlantis inte av den förlåtande sorten men de är jävligt långsinta och efter ett misslyckat lönnmord på Atlanna så beslutar hon sig för att återvända till Atlantis för att skydda sin make och sin son Arthur Curry (gissa vem). Vad som hände Atlanna sedan kan ni nog gissa och i nutid så träffar vi återigen Arthur som en havets vigilant.
Med avsky mot Atlantis så simmar han i haven och stoppar pirater såväl som räddar folk i sjönöd samtidigt som han också har tid att dricka bärs med sin farsa men när hans halvbror kung Orm (Patrick Wilson) försöker förena alla undervattenstammar (en oigenkännlig Dolph Lundgren är ledare för en av stammarna) för att kunna få obegränsad makt och förklara krig mot människorna på land så tvingas Arthur Curry med hjälp av prinsessan Mera (Amber Heard) ta sin rättmätiga plats som Atlantis kung för att rädda de han älskar.
James Wan (Furious 7, Saw & The Conjuring) använder sin erfarenhet av skräckfilm till några riktigt ruggiga undervattensscener, samt plötsliga explosioner och han lyckas skapa en riktigt fin popcornrulle. Aquaman är knappast din Oscarsnominerade, kritikerrosade film men den försöker inte var det heller. Den tar sig inte på så stort allvar och det ger den en charm som jag gillar vilket leder till bättre betyg till skillnad från Raimis Spider-Man eller Titanic.
Jason Momoa fungerar perfekt som din stentuffa actionhårding och han får visa känslor och agera nyanserat som Aquaman. Även om jag inte har några som helst sympatier eller ens intresse för Amber Heard så bidrar hennes Mera med dynamik vilket lyfter filmen avsevärt. Det gör också att jag undrar hur dynamiken kommer fungera utan henne i tvåan. Hennes kemi med Jason fungerar också rätt bra. Willem Dafoe spelar den vise rådgivaren och han är alltid pålitlig, Nicole Kidman ska förmedla känslor och ge filmen mer hjärta som Atlanna, det fungerar bra, och Temuera Morrison har karisma som Thomas Curry trots begränsad tid på duken.
Den enda minuset med skådespelarna är Patrick Wilson som kung Orm och det är inte för att han gör en direkt dålig prestation utan för att han bara känns tråkig. Hans motiv är klara och förståeliga men karaktären känns rätt slätstruken och platt att jag inte riktigt fastnar.
Det är det enda undantaget i annars riktigt intressanta karaktärer och biroller. Aquamans karaktärsutveckling är något jag själv kom att tänka på under filmens gång då han går från den rätt ilskna, karismatiska och roliga oneliner-maskinen som retar gallfeber på Heard till en mer ödmjuk, seriös och gladare person.
Annars fixar James Wan biffen. Miljöerna (både under och ovanför vatten) är visuellt enastående och i klass med Avatar, färgerna är olikt DC men fungerar riktigt bra samtidigt som ljudmixen är klass med sköna låtar och bra tempo. Humorn är väldigt lik MCU (alltså mäh) och hela filmen känns mer lik en Marvel-rulle än en DC-rulle men Aquaman fungerar riktigt bra i den kategorin.
Underhållningsvärdet och charmen fångar mig och ger den ett högre betyg som kanske kan vara överdrivet men sättet klyschan i sista emotionella scenen fångar mig speglar hela filmen. All over the top, förutsägbart, rätt simpelt men effektfullt och levererat med en självmedvetenhet.
Underhållande i korta stunder. Men tur att jag inte såg den på bio, eftersom jag mestadels skrattade åt hur urbota fånigt man försöker göra Aquaman till en storartad hjälte.
Jag fattar inte varför moviezine ger filmer jag gillar dåligt betyg och vice versa. Jag tycker att den här filmen var bra! Jag hade låga förväntningar så därför översteg filmen mina förväntningar hela tiden. Javisst var den lite töntig och barnslig, men det är något POSITIVT!!! Inte en enda sliskig sexscen så långt ögat kunde se, bara det en njutning. Jag är kristen och ingen större idiot (i alla fall inte när det kommer till symbolik i filmer) så jag fattar att det här är anti-Gud-film. De talar om gudar och härslare på jorden och hejsan svejsan, i en scen raseras till och med ett kyrktorn (precis som i wonder woman). Men jag kan ändå tycka att såna här filmer är bra, trots att Nicole Kidman har så mycket botox att man knappt kan se hennes ansikte röra sig.