Rekonstruktion Utøya 2018

Ingen melankolisk musik. Ingen manipulerande klippning. Ingen berättarröst för att få oss i ”rätt stämning”. ”Rekonstruktion Utøya” är inte så mycket en film som ett tillfälle för fyra överlevare från den obeskrivliga tragedin att berätta, dela med sig och få andra att förstå, men även förstå själva. När en får frågan varför hon gått med på att göra filmen så är svaret terapi.

Det är ingen spelfilm men inte heller en dokumentär i dess traditionella bemärkelse. Svenske regissören Carl Javér har samlat fyra ungdomar som kom med undan med livet i behåll när Anders Breivik utförde det brutala terrordådet på Utøya. I en lagerlokal ska de en åt gången med hjälp av andra ungdomar, som är där för att förstå, rekonstruera sina upplevelser av den ödesdigra dagen.

Trots att filmen inte spelar på de uppenbara snyftsträngarna så sitter hjärtat i halsgropen tidigt. Vi vet vad som komma skall och snart ser vi unga, oskyldiga men fantastiskt starka individer vittna om sådant ingen någonsin borde behöva se. Med skilda metoder och reaktioner går de igenom processen att låta sina nya kamrater spela upp vad som hänt. Någon bryter ihop redan innan experimentet startar, en annan har en spärr sedan händelsen som gör honom till synes helt känslokall.

Under många gripande filmer, särskilt med en sådan färsk och känslig verklighetskoppling, hörs en och annan snyftning i salongen och ögonen kanske till och med blir lite blöta. Här finns ingen ursäkt att torka tårarna som likt en läckande kran rullar med jämna mellanrum. Om man inte berörs av dessa ungdomars mod och styrka så är du helt enkelt inte mänsklig. Det är en sådan stark filmupplevelse vars framkallade känslostorm en spelfilm inte ens kan drömma om. Speciellt inte en engelskspråkig avkomma från Hollywood.

Samtidigt bland de uppslitande minnena så finns här en hoppfull ton av kärlek och gemenskap. Våra huvudpersoner finner stöd och uppmuntran från sina ”aktörer”. Det blir en del kramar, omfamningar och annan styrkekraft. Ska man göra film om en tragedi som fortfarande är ett öppet sår hos många är detta helt rätt sätt att gå. Med ett lugnt, sansat och metodiskt experiment helt på de medverkandes villkor.

När man lämnar salongen gör man det omskakad men ändå med en glädje över att dessa unga människor har en ljusare framtid att blicka fram över. Regissören Javér har verkligen förstått hur man bäst förstår något så hemskt som det som hände på Utøya _ genom att låta de som var där berätta, och lyssna. Vill du, på riktigt, bli berörd av en film i år så är detta ett måste. Sällan har ”vanlig” spelfilm känts så fejk i jämförelse.