Taken 3 2015

Stackars Bryan Mills. Den forne superhemlige specialagenten och superpappan har inte bara tvingats rädda sin helylledotter från en ondsint sexslaveri-ring utan också nedlagt horder av albanska mafiosos för att undsätta sin fotomodellsvackra fru. Efter de blodiga strapatserna i "Taken" och "Taken 2" borde han med andra ord ha förtjänat lite lugn och ro i livet. Men säg den lycka som varar.

Den här gången får vi stifta bekantskap med Liam Neesons hämnarpappa på hemmaplan, det vill säga Los Angeles. Efter en kort och pliktskyldig återintroduktion till pappa Neeson, dotter Kim (Maggie Grace) och ex-frugan Leonore (Famke Janssen) går allt åt helvete ännu en gång för den olycksförföljda familjen. Bryan blir oskyldigt anklagad för ett brutalt mord och innan någon hinner säga flaska har han slagit ner ett halvdussin poliser, snott en polisbil och blivit efterlyst av halva LAPD. Den smarte inspektör Frank Dotzler (Forest Whittaker) leder jakten och inser snabbt att det är livsfarligt att underskatta den forne specialagenten. Samtidigt verkar de riktiga förövaren vara en samling synnerligen hårdkokta ryska mafiosos som pappa Bryan snabbt bestämmer sig för att ta ett allvarligt snack med. Ja, ni hör ju vartåt det barkar.

"Taken"-franchiset är vad man skulle kunna kalla för en oväntad succé. Kritikerna har sågat filmerna jämns med fotknölarna och inte ens Besson själv skulle kunna drömma om att det skulle bli en hel trilogi av hans hyllning till forna tiders hämndactionfilm. Men blandningen av ultravåldsam benknäckaraction och klyschigt helylle-gullegull har onekligen slagit an en sträng hos biopubliken. Men där den första filmen var en riktigt habil uppvisning i tajta slagsmålsscener och Liam Neesons imponerande basröst tappade uppföljaren både fokus och intensitet. Tyvärr gäller det även “Taken 3”.

Även den här gången är det den forne graffitikonstnären Olivier Megaton (ett passande namn för en actionregissör om något) som regisserar och Luc Besson och Robert Mark Kamen står återigen för manus. Visst har de försökt förnya formeln något genom att förflytta hämndstoryn till hemmaplan i USA och låta Bryan Mills själva utgöra offret den här gången. Men det räcker inte för att blåsa liv i en tom och inspirationslös historia. Lägg därtill det faktum att man i iver att sälja biljetter till ungdomar sopat bort varje uns till blod genom hela filmen och låter skådespelarna pliktskyldigt navigera sig fram på autopilot och du har actionfilm utan något större existensberättigande. Att se en plågad Liam Neeson skoja med en jättelik nalle, eller berätta för publiken exakt vad han tänker göra är billigt filmskapande. Att se en förvirrad Forest Whitaker försöka gjuta liv i sin klichétyngda snut med alla tricks i boken är inte heller roligt att se.

Visst finns det några halvsnyggt koreograferade slagsmål och en biljakt som underhåller för stunden. Men när filmmakarna försöker sig på en plottwist som telegraferas så tydligt att den går att räkna ut tjugo minuter in i filmen inser man att Megaton och Besson har tagit sig vatten över huvudet. Det var åtminstone lite kul så länge det varade, men nu tycker jag vi alla kan unna Liam Neesons mördarpappa en riktigt lugn och fin pension.