Deer Hunter 1978

Det här är berättelsen om ett gäng helt vanliga unga amerikanska män i början av 1970-talet. De är grabbar som gillar att jaga hjort, snacka skit, träffa kvinnor och dricka öl. Men när tre av dem skickas till Vietnam för att utkämpa ett krig som ingen av dem egentligen känner sig delaktiga i vänds livet upp och ner för samtliga i det lilla samhället. 

”The Deer Hunter” handlar om ära, lojalitet och vänskap och fortfarande efter snart 40 år berör den enormt. Filmen rör upp känslor och tankar som inte lyckas hitta tillbaka till sitt lugn på ett bra tag, men även om det är nästan fysiskt jobbigt att se vissa scener finns en intensiv skönhet i andra som är väl värd den mer ansträngande mödan. 

Historien är uppdelad i tre episoder. 


Först får vi under en rätt lång tid lära känna huvudpersonerna, möta deras vänner och hemstad. Flera ingående karaktärsstudier vaggar in oss i en gemenskap och även om det kanske inte händer så mycket inledningsvis, är ändå varje bildruta fylld till bredden av det som senare får oss engagerade i resten av filmen och relationerna i den.


Nästan helt utan pardon slängs vi sedan plötsligt in i den förfärliga verklighet som krig är och det känns grymt och obarmhärtigt. Det är inte så länge vi stannar kvar i den andra delen, men ändå lyckas bilderna som levereras vara bland de mest upprörande jag någonsin sett på film, hur många gånger jag än ser dem. Och fastän jag alltså vid det här laget har sett de famösa ryska roulett-scenerna flera gånger om, är varje gång som den första och jag får sådant magknip och vill gömma mig bakom en kudde.  

I den tredje och sista delen återvänder vi dit allt en gång började och får återse de numera av kriget märkta människorna och se hur de i kontrast med den första timmens sorglösa vardag, glädje och livslust har förändrats.

Allt är berättat på ett rättframt och ibland något burdust sätt. Det är snabba svängar, inga ursäkter, det bara liksom kommer emot mig och sticker sen ifrån, för att i vissa stunder länge dröja sig kvar. 


De fortfarande unga men redan otroligt begåvade skådespelarna Robert De Niro, Christopher Walken och Meryl Streep är en fröjd för vilket öga som helst att se. Utan omsvep är de sina karaktärer som vi åskådare inte annat kan än älska och helhjärtat känna oss investerade i. Även John Savage och John Cazale är grymt minnesvärda. Samtliga gör de verkligen helt underbara prestationer och det finns inte en blick som kastas i filmen som jag inte tror på. 

Det här är som sagt inte så mycket en film om ett krig, utan snarare en uppvisning av de psykologiska konsekvenserna som ett krig har för dem som tvingas in i det. Allt och alla är inte lika nyanserat skildrat, vilket också ledde till att många ansåg filmen vara rasistisk när den kom. Den möttes på sina håll av demonstrationer eller bojkottades till och med helt, men blev ändå blev väl mottagen av andra och belönades till exempel med fem välförtjänta Oscars, varav en för bästa film.


Jag anser inte att filmens syfte är att exakt återge verkligheten, varför jag heller inte störs av de eventuella bristerna på området. Trots det kan jag förstå kritiken och tycka att debatten som följde är intressant.  

Mycket i ”The Deer Hunter” är nästan övermäktigt ångestladdat, men samtidigt är filmen otroligt fager. De mäktiga miljöerna är makalösa och fotot verkligen storslaget, närmast episkt. Det här är en kontrasternas film. Från stålindustrins rykande skorstenar i Pennsylvania till lerig djungel i Vietnam. Liv och död, vänskap och likgiltighet, hemkomst och farväl - allting hela tiden sida vid sida, berättat med samma oavbrutna passion.

Detta är ett brutalt och besvärande drama, men också andlöst berörande och vidunderligt vackert. Har du inte upplevt den än kan det vara dags nu. Kavla upp ärmarna, ta fram näsdukarna och bered dig på några timmars skön, känslomässig mangling. Det är du värd.