10 fantastiska dödsscener på film

En dödsscen kan vara mycket: obehaglig, chockerande, tillfredställande, episk och självklart sorglig.

 

Det viktigaste är att dödsscenen inte finns där bara för sakens skull; vi vill inte se en älskad karaktär gå en ogenomtänkt död tillmötes bara för sorglighetens eller häftighetens skull.

 

Det yttersta kriteriet för en bra dödsscen är att den passar berättelsen, att döden är befogad och genomtänkt, inte slumpmässig eller ett resultat av dålig skrivarfantasi. Det bedömningskriteriet må vara aningen luddigt. Men förhoppningsvis får vi en tydligare bild när vi härnäst ser över 10 exempel på fantastiska dödsscener.

 

 

 

Minst en vedertagen superklassiker måste få vara med på listan. I denna strävan stod jag och övervägde mellan "Titanic" och "Lejonkungen", och valet landade på Disney-klassikern från 1994.

 

När Scar sviker sin bror Mufasa och skickar honom över klippkanten så traumatiserades en hel generation med godtrogna barn, och när Simba senare finner sin livlöse far på marken och försöker väcka honom lämnas inte ett vuxenöga torrt.

 

Denna klassiska dödsscen griper tag i publiken på bred front och påverkar verkligen alla, stora som små. Dessutom demonstrerar scenen ett bra exempel på en genomtänkt dödsscen – Mufasas fall blir startskottet för Simbas inre resa och minnena från fadern blir till hans moralkompass och ledstjärna. En helt klart briljant dödsscen som bär på hög relevans för resten av berättelsen!

 

 

 

Denna oerhört underskattade film bjuder på en av mina absoluta favoriter när det kommer till dödsscener. En mästare som offrar livet för sin lärjunge, en klassisk men tidlös idé som aldrig slår fel, ges här ännu en tolkning.

 

Kustbevakningslegendaren Ben Randall (Kevin Costner) och den superbegåvade lärjungen Jake Fischer (Ashton Kutcher) finner sig på en sjunkande fiskebåt i ett mörkt och stormigt hav. Efter en mödosam operation lyckas de hissa sig upp från skeppet i sista sekund – men då går något fel.

 

Scenen tjänar filmen perfekt och vilket annat slut som helst hade varit sämre. Det är svårt att på några ynka rader förklara scenen och hur mycket av den tidigare berättelsen som vävs in i detta slut. Scenen måste helt enkelt upplevas!

 

 

 

Filmhistoriens kanske sorgligaste scen finner vi i Frank Darabonts ”Den gröna milen”. Jag har på riktigt satt upp en utmaning för mig själv som går ut på att se John Coffeys (Michael Clarke Duncan) vedervärdiga och felaktiga (!) avrättning utan att gråta, men det ter sig helt omöjligt.

 

Så fort den stora, genomsnälla mannen säger ”Please, boss, don't put that thing over my face. Please don't put me in the dark, don't make me go into the dark” så hulkar jag okontrollerat, och när fängelsedirektören strax därpå tvingas avrätta sin vän trots vetskapen om dennes oskyldighet så går jag itu.

 

Detta är en ikonisk scen som består i överväldigande känslor av sorg och orättvisa. Om än dessa är känslor man vanligtvis inte söker så gör det att du minns filmen för evigt. I alla fall glömmer jag aldrig John Coffey.

 

 

 

När skadade Danny Archer (Leonardo DiCaprio) sitter och blickar ut över ett solkysst Afrika-landskap några hundra meter upp i luften samtidigt som ljudet av kulsprutorna kommer allt närmare, så konfronteras och förlikas han med sin förestående död.

 

Scenen är vacker och verklig. Men det som gör scenen så attans bra är hur nära vi som publik kommer protagonisten i detta slutskede. Hittills har den oempatiske diamantsmugglaren drivits av ekonomiskt egenintresse, men nu när allting når sitt slut så återframkallas den mänskligheten som vi skymtat bakom fasaden längst med filmens gång. Danny Archer dör som en god medmänniska, inte som ensam människa.

 

 

 

Denna dödsscen är en fasansfull hjärtekrossare och vägen dit en olidlig nagelbitare. Mike (Robert De Niro) finner sin svårt traumatiserade barndomsvän Nick (Christopher Walken) i en vietnamesisk hydda där han apatisk och hög sitter och spelar rysk roulette med livet som insats.

 

Mikes ambition är att få med sin vän därifrån, men Nick känner inte igen Mike till en början, och omständigheterna leder till att Mike tvingas spela rysk roulette mot sin vän för att få honom till sitt rätta sinne. Under spelets gång så börjar så sakteligen minnet komma tillbaka för Nick och återföreningen tycks vara inom räckhåll. Men då avlossas pistolen och Nick skjuter sig själv i huvudet.

 

Scenen är oerhört intensiv, chockerande och skrämmande verklig. En helt fantastisk dödsscen som väcker många känslor. Skådespeleriet är dessutom helt oklanderligt. Verkligen tio av tio.

 

 

 

Dödsmästaren själv, Quentin Tarantino, har i sina dagar avrättat fler karaktärer än de allra flesta. Det finns därför en uttömmande katalog av karaktärsmord att bläddra i när man ska vaska fram en bra dödsscen från dennes repertoar. Valet är inte helt enkelt, och i mitt begrundande valde jag slutligen den dödsscen som gav mig den allra största tillfredsställelsen – mordet på den vidrige Calvin Candie (DiCaprio).

 

Få karaktärer väcker en sådan avsky hos sin publik som den psykopatiske snobb-rasisten Calvin Candie. I flertalet brutala och intensiva scener har han utövat sin psykologiska terror på Django, Dr. Schultz, Broomhilda – och oss som publik. Känslan som susar genom kroppen när Dr. Schultz slutligen sätter en kula i bröstet på slavhandlaren kan därför närmaste beskrivas som euforisk. Tack för denna Tarantino!

 

 

 

I filmens klimax finner sig Tony Montana (Al Pacino) helt ensam och utan flyktväg samtidigt som horder av beväpnade fiender närmar sig från alla håll. Både Tony och vi som publik förstår att han går en oundviklig död till mötes när han laddar sitt granatgevär och yttrar det klassiska ”Say hello to my little friend”. Han bjuder dock på en rejäl fajt innan han slutligen stupar i sin egen privatpool.

 

Scenen är episk, ikonisk och ett värdigt uttåg för den ökände maffiabossen.

 

 

 

När Maximus (Russell Crowe), omgiven av ett knäpptyst Colloseum, faller ner i sanden till ljudet av Hans Zimmers ljuva änglakör och ser sin familj på andra sidan, så kämpar tårarna och gåshuden med varandra i en sällan skådad känslomix. Dödsscenen fullbordar en ganska mörk berättelse – protagonisten och hela hans familj är död – men ändå känner vi som publik en frid inombords. Alltifrån vinklarna, klippningen, musiken och skådespeleriet hjälper till med att förmedla denna överväldigande och svårdefinierade känsla av frihet. En helt klart mästerlig dödsscen.

 

 

 

Brödraskapets svarta får, Boromir (Sean Bean), manipuleras tidigt av Ringen och försöker ta den från Frodo bara minuter innan de attackeras av en klunga otrevliga Uruk-haier. Under den plötsliga attacken så finner sig hobbitarna omringade och deras tid verkar vara räknad – tills dess att Boromir dyker upp med klingan i högsta hugg.

 

Boromir hugger ner motståndarna en efter en, men inser snabbt att de är alldeles för många. Efter en stund av tapper strid så dyker den fula och äckliga ledaren Lurtz upp och siktar sitt armborst mot Boromir och avlossar tre pilar.

 

Scenen är episk och bjuder på en tillfredställande återupprättelse för Boromir. Och när Boromir vrålar och vevar samtidigt som han blåser i Gondor-hornet så reser sig varje hår på kroppen. En mästerlig scen i regi av Peter Jackson.

 

 

 

Denna scen kvalar in på listan med skohorn och fantasi. Men jag menar, allvarligt, när man får en emotionell koppling till en volleyboll så vet man att filmen har gjort något rätt. Därför får volleybollen Wilsons resa ut i havet räknas som en dödsscen och vara med på listan.

 

"Cast Away" är en fenomenal film som lyckas göra mycket av lite. Ett exempel på detta är när strandade Chucks enda sällskap, volleybollen Wilson, driftar i väg med strömmen på öppet hav. Utmattade Chuck (Tom Hanks) brister ut i tårar och panik och försöker vinna tillbaka bollen, men han är alldeles för utmattad och tvingas släppa taget om sin vän.

 

När han med förkrossad röst skriker ”I’m sorry Wilson, I can’t do it” så får vi som publik bita oss i läppen. Det som är intressant och aningen annorlunda med denna dödsscen är att vi inte känner för den som går förlorad, utan för den som blir kvar.