10 dagars karantän och filmerna jag sett

Jag, liksom många andra, blev sjuk i början av förra veckan och beslöt mig för att stanna hemma.

 

Någon dag senare eskalerade något som vi sent kommer att glömma och som inom en snar framtid potentiellt kommer hänvisas till “det som inte får nämnas vid namn”. Jag pratar såklart om corona-hysterin vi lever i för tillfället, och som resultat har jag därför varit i självkarantän i snart två veckor.

 

Utan sällskap och stundtals utan toalettpapper har jag försökt underhålla mig så gott jag kunnat och detta självklart genom film. Här kommer därför inspiration och tips i form av filmerna jag sett hittills.

 

 

 

Inledningsvis, innan min lägenhet blev fylld med soppkonserver och påsar med hämtmat, var min hjärna alltjämt med. Jag kunde därför kolla på något som ställde krav på högt fokus och skärpt sinne. Valet föll på många filmälskares favorit “Mulholland Drive” av David Lynch från 2001.

 

Det var tredje gången jag såg den och den blir bara bättre för varje gång. Vilket mästerverk! Man lägger märke till nya detaljer hela tiden och blir förälskad på nytt i hjärtesorgen från Club Silencio-scenen. Perfekt för dig som vill ha en “vad hände”-upplevelse paketerat i snyggast möjliga format.

 

 

När första filmen var slut hade febern tagit över mig och i kombination med alvedon och ipren behövdes ett säkert kort som dödade hjärnceller istället för att stimulera dem. Jag vände mig till min ultimata go-to och absoluta guilty pleasure, nämligen White Chicks.

 

Denna fullkomligt idiotiska film om två mörkhyade poliser som klär ut sig till vita rikemansdöttrar för en helg i the Hamptons, är nog en av de filmer som jag sett flest gånger i hela mitt liv. Det tar emot att erkänna att jag kan majoriteten av alla repliker, men den har verkligen ett så fruktansvärt högt underhållningsvärde. Förmodligen har du redan sett halva filmen i form av memes eller gifs från kända scener, så varför inte se den i sin helhet under karantän?

 

 

 

Efter en god natts sömn var fler hjärnceller aktiva igen och dagen blev oplanerat kantad av Vietnamkriget. Den inleddes först med Coppolas “Apocalypse Now” från 1979 och avslutades sist med Ciminos “The Deer Hunter” från 1978. Egentligen bör man kanske inte ställa dessa giganter mot varandra, men enligt mig går den sistnämnde vinnande ur striden.

 

Bland annat handlar det om att “Apocalypse Now” förlitar sig lite väl mycket på ikoniskt storslagna scener som till exempel scenen där de släpper bomber i takt till Wagners “Valkyriornas ritt”. Dock handlar det nog mest om att man får följa livet före, under och efter kriget i “The Deer Hunter”, vilket gör den mer känslosam och tillåter skådespelarinsatserna att glänsa. Oavsett vilken man föredrar, så är de två mästerligt välgjorda filmer som stolt kan titulera sig som tidlösa klassiker.

 

 

Efter två tyngre filmer behövde jag ett gott skratt och gick till ett av de säkraste korten vi har idag, nämligen Taika Waititi. Tidigare i år vann han sin första Oscarsstatyett för sitt manus till “Jojo Rabbit”, men det var mockumentären “What We Do In The Shadows” från 2014 som satte honom på kartan. I den här komedin får man följa fyra vampyrer, som delar ett hus i en Nyzeeländsk förort, och en inblick i deras vardag med allt vad det innebär. En dödligare rulle får man leta efter!

 

 

 

Vid det här laget hade toapappret tagit slut och kylen började eka tomt. I min desperata väntan på assistans från en vän började jag kolla på Danmarks förra Oscarsbidrag, “Hjärter Dam”. Jag visste att jag skulle få vara med om en ovanlig filmupplevelse, men att jag skulle bli så omtumlad som jag blev hade jag ingen aning om. Filmen handlar om den övre medelklasskvinnan Anne som inleder en relation med sin mans 17-årige son från ett tidigare förhållande. Skådespelerskan Trine Dyrholm är perfektion och i jämförelse med den norska filmen “En affære” (2018) som är på liknande tema, så lyckas den här tiotusen gånger bättre.

 

Det enda jag saknade från denna danska film var Mads Mikkelsen och jag var därför bara tvungen att se “Efter Bröllopet” från 2006. I somras såg jag den bedrövliga amerikanska versionen från ifjol och var rädd för att den hade förstört en av mina danska favoriter. Det hade den tack och lov inte och i samband med min påfyllning av toalettpapper fick jag avnjuta scener med en dyngrak Rolf Lassgård. Fantastiskt!

 

 

Mads Mikkelsen påminde mig om min favorit-bondskurk, Le Chiffre, som han spelar i min favorit-bondfilm “Casino Royale” från 2006. Jag blev därför tvungen att lindra smärtan av förskjutningen av “No Time To Die” och valde att se filmseriens debutfilm, “Dr. No” från 1962. Något besviken måste jag nog säga att jag blev. Actionscenerna håller, men en del dialoger har inte åldrats väl och vissa scener känns dessvärre helt skeva i ett post MeToo-samhälle.

 

Som kompensation kollade jag på dess motpol inom actiongenren, “Captain Marvel”, och blev så nöjd jag kan bli av en Marvel-film. Effektiv underhållning med en absolut godkänd handling. Inget revolutionerande, men helt klart sevärd!

 

 

 

En vecka hade nu gått av min karantäntid och total lockdown i bland annat Italien var ett faktum. I all surrealism fick jag akut fernweh med italiensk abstinens. Enda botemedlet är då Luca Guadagninos “Call Me By Your Name” från 2017. Fem minuter in och man har transporterats till norra Italien på 80-talet. Fruktansvärt billig sista minuten-resa. På endast tre år har den redan hunnit kategorisera sig som en klassiker hos mig.

 

På tal om omedelbara klassiker, kollade jag direkt efter på “The Favourite” från 2018. Detta kostymdrama och tragikomedi har, passande titeln, kommit att bli en av mina absoluta favoriter. Olivia Colman, Rachel Weisz och Emma Stone är fantastiska och att kalla filmen för ett mästerverk är något av en underdrift.

 

 

Något jag märkte under det intensiva filmtittandet var att jag ständigt behövde byta genrer för att hålla intresset vid liv. Därför stod Guy Ritchies debut “Lock, Stock and Two Smoking Barrels” på tur efter kostymdramat. Den står sig fortfarande väl och utlovar många skratt. Ett betryggande om man som mig var aningen besviken efter hans senaste “The Gentleman”.

 

 

 

Nio dagar senare började jag må bättre, vilket jag firade med förra årets bästa komedi. Jag pratar såklart om Olivia Wildes “Booksmart”. Att få en high school-komedi att kännas originell idag borde vara en omöjlighet, men hon lyckas sannerligen. Den är genomgående hysteriskt rolig utan att tumma på autenciteten av en verklig tonårsupplevelse. Scenen när karaktären Amy simmar under ytan i poolen är ren poesi. Igenkänningsfaktorn är total.

 

Det är synnerligen en skrämmande tid vi befinner oss i och framtiden är minst sagt oviss. Jag har dock nog aldrig varit mer tacksam över att man kan fördriva tiden genom att försvinna bort i filmens magiska värld.