The King's Speech 2010
Synopsis
När Berties bror Edward avsäger sig tronen blir Bertie 1936 motvilligt kung över det brittiska samväldet och tar sig namnet kung George VI. Under tiden har han träffat talpedagogen Lionel Louge (Geoffrey Rush), som med sina okonventionella metoder försöker råda bot på kungens stamning. England står inför ett nytt världskrig, och allt ställs på sin spets när Bertie måste göra sitt livs framträdande för att ingjuta mod i nationen.
Info
Det luktar Oscar
En film som rör sig i kungliga kretsar på 1930-talet - i Storbritannien dessutom - kan avskräcka de flesta, inklusive undertecknad. Och att historien handlar om en stammande kung gör inte saken bättre men här har man tagit tillvara på en intressant relation - den mellan en majestät och en man av folket. Vi följer Albert (Firth), hertigen av York, som när hans far konungen insjuknar får hålla allt fler tal i sociala sammanhang - en rejäl nagel i ögat på stackarn som lider av grov stamning sen barnsben.
När alla metoder och läkare misslyckas söker han upp den fattiga, misslyckade skådespelaren Lionel Louge (Rush) som har en praktik där han hjälper människor med talproblem. Albert avvisar först Lionels kontroversiella arbetssätt men när Alberts bror avsätter sig tronen blir han ofrivilligt kung och tvingas samarbeta med Lionel, som är mer rättfram och ärlig än vad Albert - eller "Bertie" som han kallas - är van vid.
För att stilla allas misstankar och fördomar om en sådan här film - den är inte någonstans tråkig. I ett intressant och gripande drama om att våga stå upp för sig själv och, inte minst, sann vänskap över klassgränserna, finns även en rejäl dos klockren humor som lyfter filmen till en njutbart underhållande nivå.
Firth gjorde i och med "En enda man" den här sortens träbock till sin egen specialitet. Men liksom i den filmen ger han en osäker och stel karaktär ett varmt, mänskligt inre som säkerligen kommer belöna mannen med en Oscar. Att dessutom sätta honom emot ständige scentjuven Rush är ett koncept guld värd. Rush (som ligger bra till gällande statyett han med) är en mästare på komisk tajming och skapar full sympati och kärlek åt sina rollfigurer hur nere på botten de än må vara.
Birollsfavoriten Timothy Spall är minnesvärd han med som Winston Churchill. Bonham Carter är som alltid fantastisk men utnyttjas tyvärr inte till fullo och blir efter första halvtimmen en ganska stereotypisk, förstående hustru. Det är dock en detalj i marginalen, liksom att filmen inte bjuder på några större överraskningar eller fyrverkerier (vare sig man kan historien eller inte). Det är trots allt ett drama om att ha respekt för sig själv och andra, men med mer humor och värme än vad man vanligen ser i brittiska historiefilmer.
