Doctor Strange in the Multiverse of Madness 2022

Först, en gigantisk enögd bläckfisk som anfaller Manhattan. Sen, en ond magisk bok som bara kan bekämpas med en god magisk bok. En bitter häxa med destruktiva vanor drabbar samman med en trollkarl som kan resa mellan världar, och universums öde står på spel. Igen. 

 

Den som skulle kliva in blint i Marvels universum efter femtielva filmer skulle nog inte fatta ett smack. Vi som hängt med genom åren är härdade, och om inte alltid på banan med allt som sker på bioduken, så åtminstone vana vid att förvänta oss det oväntade. 

 

För här skruvar man upp det bisarra lite extra när Doctor Strange kastar sig genom parallella universum för att stoppa Wanda Maximoff (Elisabeth Olsen), Avengers-polaren som gått över till den mörka sidan och blivit Scarlet Witch (en direkt fortsättning på händelserna i tv-serien "WandaVision"). Handlingen kickas igång när en jagad ung superhjälte, America Chavez, ber om Stranges hjälp att försvara henne. Magin och mystiken får ta ännu mer plats än i första "Doctor Strange", medan Marvels välbekanta trollformel - praktfulla specialeffekter och en stor dos humor - såklart levererar som den ska.

 

Tack och lov för regissören Sam Raimi, känd för "Evil Dead" och den ursprungliga "Spider-Man"-trilogin, som ju kan ett och annat både om groteska demoner och superhjältar. Med ena foten i serietidningarnas färgspäckade sidor och den andra i en grotesk, gotisk mardröm skapar han ett popcornäventyr lika lekfullt som småruggigt (utan att rucka på den barnvänliga PG-13-stämpeln såklart). Tillsammans med Benedict Cumberbatch, som nu hunnit bli en viktig pelare i detta megabygge som stavas MCU, leder de sin publik genom en del rätt bisarra scener. Favoriten måste vara en duell med musiknoter (!) som får hela biosalongen att vibrera till tonerna av Beethoven och Bach.

 

Andra scener bjuder på skön nördgasm när (spoiler) möter (spoiler) och du kan aldrig ana att (spoiler) spelas av (spoiler)! Om "Spider-Man: No Way Home" har lärt oss något så är det att parallella världar öppnar upp för spännande filmiska möjligheter... och att Marvel är bra på att hålla en hemlighet. Är det några hintar om filmseriens framtid vi ser, eller mest ett roligt inslag? Bara att börja spekulera.

 

På ett mer jordnära plan lyckas Raimi att skildra Scarlet och Strange som två sidor av samma mynt. Både hjälten och skurken är tragiska figurer som håller uppe en fasad som ett försök att hantera sorgen efter en förlorad kärlek. I hans fall handlar det om exet Christine, som gått och gift sig med någon annan. I hennes fall om det hemmaliv med två söner som trollades fram i en sevärd serie på Disney+. Den goda Wanda verkar ännu finnas kvar djupt där inne, samtidigt som Stephen Strange själv känns kapabel till, ska vi säga moraliskt tveksamma beslut - det bevisar inte minst hans dubbelgångare från andra världar. 

 

Men några mer komplexa psykologiska analyser finns det inte tid för, när vi kastas mellan actionpackade jakter och svindlande strider. Det är två fartfyllda timmar som väntar, om än inget direkt uppseendeväckande i denna massiva franchise så iallafall energisk underhållning enligt ett välbekant recept. 

 

Vissa Marvelfilmer fördjupar och utvecklar mytologin, andra är bara rent tidsfördriv och ett sätt att sälja fler lunchlådor och plastfigurer. "Doctor Strange in the Multiverse of Madness" faller i den senare kategorin. Å andra sidan skrev jag "tryggt och snyggt" i min recension av första "Doctor Strange" för sex år sen, och så mycket har inte förändrats.