Greenland 2020

Ingenting går upp emot en gammal hederlig naturkatastrof för att blottlägga mänsklighetens bästa och sämsta sidor. Där vissa erbjuder skjuts, medicin eller en hjälpande hand, kommer andra att råna, plundra och slåss. Desperata tider skapar desperata människor.

"Greenland" följer katastrofgenrens välkända mall, men istället för att frossa i spektakulära effekter och skadegörelse så ligger fokus på familjedramat. Genom de två föräldrarna, som får lägga äktenskapskris åt sidan för att få sin lille son i säkerhet, får publiken en chans att fundera över exakt hur egoistiska de själva skulle bli om jorden gick under. CGI-kalas får lämna plats för mer jordnära, mänskligt drama och det fungerar bättre än väntat.

Hotet i filmen kommer från en jättekomet vid namn Clarke, snart döpt till "Planetdödaren" i media. Clarke dök upp från ingenstans och ska steka allt liv på jorden om bara ett par dagar. Snacka om trist avslutning på barbeque-festen för ingenjören John (Gerard Butler). Han får dessutom ett sms om att hans familj blivit utvalda att evakueras till en hemlig bunker. Någon måste ju bygga skyskrapor även i framtiden.

John trycker in fru och barn i bilen, ignorerar grannarnas bittra ord och gråtmilda vädjan, och kör iväg. Vägen mot den utlovade bunkern blir dock krokig, kantad av farliga konfrontationer och moraliska dilemman. Hans trötta pappaskämt byts snabbt ut mot en överlevnadsinstinkt som slår det mesta. Det lär behövas, för högre makter (läs: manusförfattarna) är fast beslutna att utsätta både honom och Allison (Morena Baccarin) för all möjlig otur och prövningar.

Man tänker ju att det bör räcka med hotet om total undergång för att skapa dramatik och bygga spänning. Det tycker inte Chris Sparling ("Buried") som skrivit manus, eller Ric Roman Waugh ("Angel Has Fallen") som regisserat det. För säkerhets skull lägger de till en kidnappning, omotiverade bråk, och en tjatig jakt på insulin åt grabben. Jag hade gärna sett en undergångsfilm som fångar samma känsla av depp och kometångest som i exempelvis Mats Strandbergs bok "Slutet". En tickande klocka som berättar exakt när alla vi känner ska dö - det är ju en rätt tung tanke.

Vassare filmskapare hade kunnat berätta mer, om samhället som totalkollapsar och om människans natur, eller väcka starkare känslor. Men jag antar att en fet Hollywoodfilm gjord för att avnjutas med stor popcornbägare får duga. Och sämre har man ju sett (minns någon "Geostorm"?).

"Greenland" undviker lyckligtvis några av genrens lökigaste klyschor. Den trampar i några andra fällor - måste ju vara svårt att följa i Roland Emmerichs fotspår utan att en del känns lånat ur "2012" eller "The Day After Tomorrow". Men jag, som vanligtvis har svårt att förstå varför vi ska bry oss om en enda familj när miljontals andra dör runtomkring, finner mig ändå snabbt engagerad i Garrity-trions kamp. Familjedramat som är i centrum håller spänningen och intresset uppe i två timmar. Efteråt kommer du själv att fundera på var närmaste domedagsbunker finns.