Utøya 22 juli 2018
Synopsis
Vi möter Kaja tolv minuter innan det första skottet avfyras vid Utøyas sommarläger 22 juli 2011, som snart kommer att bli den värsta dagen i Norges moderna historia. De är medvetna om Anders Behring Breiviks bombdåd i Oslo, men kan han verkligen vara här?
Info
Originaltitel
Utøya 22. juli
Biopremiär
11 maj 2018
Digitalpremiär
10 september 2018
Språk
Norska
Land
Norge
Distributör
Nordisk Film
Åldersgräns
15 år
Längd
En av årets mest omskakande filmupplevelser
Erik Poppe öppnar lika djupa som färska sår när han tar sig an att filmatisera massakern på Utøya och skapar en lika imponerande som problematisk skildring av det fruktansvärda dådet.
Jag ska säga det på en gång, det här är inte en lätt film att recensera. Det känns svårt att sätta ett betyg eller att ge ett tydligt omdöme när objektet i fråga är så laddat, känsligt och färskt i minnet. Massakern på Utøya – och bombdådet vid det norska regeringskansliet – som utfördes av högerextremisten Anders Behring Breivik är ett av de värsta terrordåden i modern historia, och något som ligger särskilt nära för oss i Norden. Att ta sig an att filmatisera de hemska händelserna är således något som inte är det lättaste.
I regissören Erik Poppes skildring av massakern sätts vi mitt i händelsernas centrum och får följa 18-åriga Kaja (Andrea Berntzen) i en enda lång tagning strax för det att skotten börjar avfyras till det att första hjälpen kommer till ön där Arbeiderpartiets sommarläger pågår.
Det är en upprivande skildring som kryper längs nackskinnet in i varje nerv. Greppet att filma allting i en enda tagning under de 72 minuter som attacken på ön pågick är ett oerhört effektfullt sådant som sätter saker i perspektiv. Att få följa Kajas enskilda berättelse gör att vi aldrig får hela bilden, men på sätt och vis gör det bara upplevelsen starkare. För ungdomarna på ön har aldrig heller någon helhetsbild av vad som händer och jag kommer på mig själv att flera gånger under filmens gång tänka på att karaktärerna faktiskt inte vet att det var en ensam skytt.
Det som tynger ner filmen är en del filmiska stilgrepp som är till för att slå extra på de emotionella strängarna eller höja spänningen. Något som såklart är vanligt i genren, men det kändes extra taktlöst här när allt annat är så minutiöst iscensatt. Även en del dialog känns krystad och utförandet av de unga amatörskådespelarna är inte alltid hundra procent. Andrea Berntzen är dock helt fenomenal och bär filmen extraordinärt på sina axlar.
En del kritiker på festivalen avskydde filmen och kallade den ”avskyvärd” och ”farlig”, medan andra hyllade den som ett mästerverk. Själv vet jag inte riktigt var jag står, men en sak är säker – Erik Poppe har på snyggt sätt lyckas sätta oss mitt i den fasansfulla situationen och få oss att försöka förstå vad som har hänt, även om de flesta av oss precis som Kaja inledningsvis säger rakt in i kameran ”Ni kommer aldrig kunna förstå”.
I regissören Erik Poppes skildring av massakern sätts vi mitt i händelsernas centrum och får följa 18-åriga Kaja (Andrea Berntzen) i en enda lång tagning strax för det att skotten börjar avfyras till det att första hjälpen kommer till ön där Arbeiderpartiets sommarläger pågår.
Det är en upprivande skildring som kryper längs nackskinnet in i varje nerv. Greppet att filma allting i en enda tagning under de 72 minuter som attacken på ön pågick är ett oerhört effektfullt sådant som sätter saker i perspektiv. Att få följa Kajas enskilda berättelse gör att vi aldrig får hela bilden, men på sätt och vis gör det bara upplevelsen starkare. För ungdomarna på ön har aldrig heller någon helhetsbild av vad som händer och jag kommer på mig själv att flera gånger under filmens gång tänka på att karaktärerna faktiskt inte vet att det var en ensam skytt.
Det som tynger ner filmen är en del filmiska stilgrepp som är till för att slå extra på de emotionella strängarna eller höja spänningen. Något som såklart är vanligt i genren, men det kändes extra taktlöst här när allt annat är så minutiöst iscensatt. Även en del dialog känns krystad och utförandet av de unga amatörskådespelarna är inte alltid hundra procent. Andrea Berntzen är dock helt fenomenal och bär filmen extraordinärt på sina axlar.
En del kritiker på festivalen avskydde filmen och kallade den ”avskyvärd” och ”farlig”, medan andra hyllade den som ett mästerverk. Själv vet jag inte riktigt var jag står, men en sak är säker – Erik Poppe har på snyggt sätt lyckas sätta oss mitt i den fasansfulla situationen och få oss att försöka förstå vad som har hänt, även om de flesta av oss precis som Kaja inledningsvis säger rakt in i kameran ”Ni kommer aldrig kunna förstå”.
| 20 februari 2018 15:00 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (3)
Herrejävlar vilken ångestfylld upplevelse det här var. Så otroligt snyggt gjord som utspelar sig i realtid och utan klipp. Sjukt coolt att de unga skådespelarna klarar av en sådan press.
Instämmer med Ghibli, detta är brutalt verklighetstroget gripande bra. Känns som att man är där på plats mitt under attentatet. Om filmen kommer för nära inpå kan man diskutera, men om målet var att berätta vad ungdomarna upplevde på ön den där ödestigna dagen så lyckades regissören utmärkt. Dock inget för känsliga tittare. Insåg hur blasé man har blivit av alla mediokra actionfilmer. Här berör vartenda skott på ett brutalt autentiskt vis. Må ingen ungdom behöva uppleva något liknande igen!
En av de klart bästa nordiskproducerade filmerna jag sett. Bra påminnelse om vad högerextremismen kan leda till. Berntzen gör en helt makalös insats i huvudrollen. Svårt att sätta ord på filmen i sin helhet. Mästerlig. Hemsk. Viktig. Men det kommer att dröja länge innan jag vill se den igen. Mentalt slutkörd. Rekommenderas!
Andra kritiker (2)
"Norrmannen Erik Poppes film om attacken mot Utøya är svår att se, men lyckas ändå i dramats form göra det ofattbara lite mer gripbart, utifrån offrens perspektiv."