Willow 1988

Att ha en storebror när man växer upp har sina fördelar. Han hade en He-man mina Barbies kunde dejta, han hade snygga kompisar jag kunde bli kär i, han kunde följa med som förkläde på Roskildefestivalen, men framförallt hade han koll på alla coola filmer och ”Willow” var en av de första rullarna som han indoktrinerade mig med. Och jag blev förälskad redan vid första ögonkastet. I Val Kilmer (som jag även beskyller mitt osunda förhållande till Legolas på). 

Till skillnad från nästan all fantasy som görs idag är ”Willow” baserad på ett originalmanus med utgångspunkt från en idé av George Lucas. Decennier innan young adult-franchiser åt upp marknaden producerade han ett episkt äventyr som tog med alla kids på en storskalig resa i klass med J.R.R. Tolkiens ”Ringen”.

Berättelsen följer bebisen Elora Danan som blivit siad om att störta den onda häxdrottningen Bavmorda när hon växer upp. Öppningsscenen bjuder på moderliga skrik, en godhjärtad barnmorska som själ Elora innan hon ska bli avrättad, en kall färd i snön, hungriga vargar och ett övergivet flickebarn i vassen som mot alla odds landar oskadd hos den kortväxta familjen Ufgood. Efter överläggning med stadens äldste avgörs det att pappa Willow Ufgood ska föra henne i säkerhet hos Daikinis, människorna (inte helt moraliskt ok att dela in kortväxta och långa människor i olika raser, men likväl standard inom äldre high-fantasy). Willow är en godhjärtad man, som lever i sina drömmar, särskilt den om att gå i byäldstens fotspår och bli trollkarl. 

Det är mycket karaktärerna som gör ”Willow” till den klassiker det är. Trots att den har nästan 30 år på nacken är den inte stereotypisk eller särskilt kliché. Willow slår förvisso följe med svärdsmannen och tillika kvinnotjusaren Madmartigan, Val Kilmer, men som motvikt inte är denne särskilt framgångsrik i livet. Den onda sidan leds av Bravmordas dotter Sorsha som är en skicklig krigare och älv- och gnomriket styrs av den mäktiga Cherlindrea. Till skillnad från många andra high-fantasy filmatiseringar så är det förvånansvärt mycket kvinnor med och den känns väldigt balanserad. Mycket tack vare att bebisen är en flicka. Det är också ovanligt att en man ska se till och hjälpa en tjej till makten. I efterhand undrar jag hur mycket detta omedvetet påverkade mig som barn. Att det fanns karaktärer som jag kunde knyta an till. Det gör filmen speciell och till något av en inspirationskälla fortfarande.

Vad som däremot förändrats är synen på ont och gott. Denna typ av high-fantasy brukar förvisso fortfarande vara hårt kategorisk i sin uppdelning, men det är lite av en genre som blir allt mindre populär i dagens klimat där mycket ska vara socialrealistiskt och där skillnaden mellan hjälte och skurk helst ska vara knappt märkbar. I ”Willow” leker de lite med det konceptet, men det är främst onda som blir goda och fokus ligger på att empatiförmågan snarare än hämndbegäret ska växa. Historien är på så vis väldigt snäll. Kanske är det därför som filmen trots sitt föråldrade foto, sina klumpiga actiontagningar och annorlunda specialeffekter fortfarande värmer.

80-talet var verkligen en guldålder för fantasyfilmen och i likhet med ”Conan”, ”Ladyhawke” och ”The Princess Bride” är detta en klassiker som bara måste ses. Dock enbart om du faktiskt uppskattar old-school fantasy. För det är lite som att vara med på medeltidsveckan eller spela rollspel, det är din egen magi och fantasi som får det att fungera. ”Now, the power to control the world - is in which finger?”