Life 2017

Svenske regissören Daniel Espinosas nya sci-fi-rysare ”Life” är nog en av årets mest förväntanstyngda storfilmer. Å ena sidan då den frontas av kändisnamn som Jake Gyllenhaal, Ryan Reynolds och även vår egna Rebecca Ferguson, och å andra sidan för att se om Espinosa återigen kan få till en fullpoängare som ”Snabba Cash”. För Espinosa är knappast någon amatör. Han vet vad han gör och han gör det bra, men visst tycks möjligtvis stjärnglansen eller klåfingriga producenter ha satt krokben för hans senaste projekt som mottagits minst sagt ljumt av både publik och kritiker.

I ”Life” står sex besättningsmedlemmar på rymdstationen ISS inför mänsklighetens största upptäckt när de tar emot en satellit med markprover från Mars. Prover som snart visar sig innehålla något helt annat och mycket farligare än bara rymdkompost. Mänsklighetens största upptäckt kan snart visa sig vara dess sista. 

Upplägget är simpelt, nästintill banalt. En vetenskaplig expedition som snart tar en mörkare vändning, ja vi har hört och inte minst sett det förut där det kändaste exemplet är Ridley Scotts kultrulle ”Alien”. Och visst finns tydliga referenser till klassiska föregångare som naglat oss fast i biostolen, men ”Life” tycks på något sätt vilja för mycket och i slutändan klara av för lite. Den skiftar mellan att vara en "Hajen"-wannabe där besättningen jagas genom rymdkapslar och rymdschakt till att tangera det där klaustrofobiskt obehagliga som ”Gravity” lyckades så bra med. Men i brist på kontinuitet blir det hela något av en förvirrad dragkamp.

Och det märks att Espinosa fått kämpa. Enligt ryktet fick ”Life” många kalla händer på grund av ett ”kasst” manus och det är ett rykte som tyvärr blir mer än bekräftat. Inledningsscenen med obegripliga trajektorer och ekvationer som upprepas för döva dataskärmar, är så sliten att det sätter tonen för resten av filmen. Här finns inga överraskningar, inget kreativt nytt och inte heller mycket intressant. 

Visserligen lyckas Jake Gyllenhaal och Rebecca Ferguson på ren talang ro hem sina roller men även här tycks en filmisk schizofreni infinna sig där scenerna antingen är dramatiskt överladdade eller fyllda med floskliga anekdoter för att på så sätt locka fram sympati med karaktärerna. Något som aldrig händer. När våra hjältar istället börjar dö en efter en är det med en axelryckning. 

Det är svårt att inte överfokusera på det negativa när förväntningarna ändå vuxit till sig men i slutändan är ”Life” drygt två sebara timmar underhållning för de där uttråkade hemmakvällarna.