Chef 2014

Jon Favreau har en brokig karriär bakom sig, både som skådespelare, manusskribent och regissör. Allt från kritiker- och publiksuccéer som "Iron Man" (som han regisserade och spelade i) till sågade "Trubbel i paradiset" (som han skrev manus till och hade en stor roll i). Med "Chef" (där han gör allt själv inklusive huvudrollen) ger han sig - trots en stjärnspäckad ensemble - in på en smalare bana och filmen passar alldeles utmärkt i repertoaren på Tribecas filmfestival.

Carl Casper (Favreau) jobbar som aktad kock på en av Los Angeles finare restauranger, men när den välkände matbloggaren Ramsey Michel (Oliver Platt) kommer på besök går allt åt skogen. Ägaren Riva (Dustin Hoffman) tvingar Casper att laga samma gamla välprövade rätter som han alltid gjort och recensionen som Michel skriver är så svidande - och kreativt formulerad - att Casper inte kan låta bli att begå en grym faux-pas genom att gå i tjurigt försvar på twitter.

Fejden sprids som en löpeld på nätet och eskalerar tills Casper begår slutgiltigt socialt-medie-självmord genom att få hjärnsläpp och gå loss framför alltför många mobilkameror. Jobblös och utan någon som vill anställa honom får han ta sig en ordentlig funderare på vad han vill göra med sitt liv och sin karriär, och när möjligheten att införskaffa en "food truck" i Miami dyker upp ser Casper chansen att bli sin egen boss.

Favreaus manus berör flera intressanta punkter. Hur sociala medier kan användas, men även vändas emot den som inte förstår sig på hur de funkar är en viktig del i filmen. Trenden med "food trucks" har funnits länge i USA och håller nu på att få fäste även i Sverige, så det är definitivt högaktuellt - även om jag tycker att de kunde kommit på något mer spännande för Casper att laga än kubanska mackor.

Här finns också godis att hämta för matfantaster med flera scener som får det att vattnas i munnen. Och till sist måste man nämna att "Chef" även är en road-movie där resan från USA:s öst- till västkust bjuder på både härliga smaker och toner från landets olika regioner - soundtracket är förvånande bra.

Själva kärnan i filmen är dock Caspers relation till 10-åriga sonen Percy (en bedårande söt Emjay Anthony som vi tidigare sett i "It's Complicated" och TV-serien "Rake"). De två har ett kärleksfullt förhållande men det står ändå klart att pappan i inte haft den tid med sonen som denne behövt och att han inte heller riktigt har bemödat sig med att lära känna Percy ordentligt.

Detta belyses skickligt i filmen genom välskriven dialog som är både charmig och humoristisk utan att bli sådär konstlad som den ofta blir när barn ska göras intressanta. Klippningen är en annan bit i "Chef" som på flera ställen har utförts på ett så fyndigt sätt så att den verkligen tillför något, framför allt i scenerna mellan far och son.

Men redigeringen är också bitvis filmens svagaste punkt. "Chef" har fått bli nästan två timmar lång och det hade den inte behövt vara. Favreau har haft lite för många idéer, och framför allt för många vänner bland Hollywoods elit, vilka tryckts in i en berättelse där de inte hör hemma. Hit räknar jag båda "Iron Man"-polarna Robert Downey Jr och Scarlett Johansson vars roller närmast kan ses som cameos. Scenen med den förre är ioförsig rolig i all sin bisarrhet även om den är onödig, men den sistnämndes tete-a-tete med Favreau är bara en anledning att få se Scarlett i en sensuell pose. "Chef" blir helt enkelt lite för fullproppad av det goda.

Istället är det scenerna mellan Carl Casper och hans kökskollegor Martin och Tony, spelade av lagom-kända John Leguizamo ("Lincoln Lawyer") och Bobby Cannavale ("Blue Jasmine") som ger de riktiga lyften. Och Favreaus karaktär framstår som så sympatisk att jag till och med förlåter honom det något gubbsjuka i att ge rollerna till båda sina kärleksintressen till riktiga sexbomber, trots att han själv är ordentligt överviktig och inte direkt kan kallas attraktiv. Men berättelsen är helt enkelt för angenäm för att man ska lägga särskilt mycket vikt vid sådana små fadäser.