Three Billboards Outside Ebbing, Missouri 2017

Mildreds (Frances McDormand) dotter har blivit bestialiskt mördad och utredningen läggs efter bara ett drygt halvår ned i brist på bevis, varför Mildred bestämmer sig för att göra något åt saken själv. Hon sätter upp ett bistert budskap på några annonstavlor utanför den lilla staden hon bor i, en aktion som inte bara sätter fart på polisen, utan får även en hel del andra efterdyningar.

”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri” handlar inte helt otippat om just dessa tavlor som fungerar som katalysatorer i denna historia och det är minst sagt en del som pyrt under ytan och väntat på sitt utlopp.

McDonaghs senaste filmer ("Seven Psychopaths", "In Bruges") har varit centrerade kring män och deras förehavanden, varför det känns extra välkommet att han här presenterar en sorts antihjälte, en modern cowboy utan puffra, i McDormands självsäkra gestaltning. Hon rör sig som en hel karl, skulle man felaktigt kunna säga, för det hon gör är att röra sig utan någon tvekan, med bestämda stora kliv. Hon vet vad hon vill och hon gör allt för att få det. Det är väldigt uppfriskande att se en kvinna ta initiativ så här, att aldrig backa eller vänta på inbjudan. Mildred väjer inte för någon eller något och hennes ilska får sitt bränsle ur en moders hjärtskärande sorg och bara det är en god premiss för ett dramatiskt stycke filmaction.

Även de andra skådespelarna, Woody Harrelson och Sam Rockwell för att nämna två, är perfekta i sina roller. Och det märks att McDonagh har skrivit karaktärerna med samtliga av sina huvudskådisar i tanke. Harrelson gör ett otroligt berörande intryck som den slitne polischefen Willoughby med många bekymmer och Rockwell är hans rasistiske kollega Dixon minst lika övertygande. I en biroll ser vi även Peter Dinklage och han kunde inte göra mer rätt han heller.

Manuset är milt uttryckt otroligt välskrivet på alla nivåer. Ord- och dialogkonstnären, tillika auteuren McDonagh målar här sanslöst nyanserade miljöer och människor, samtliga otroligt mångfasetterade, brokiga och genuina, vilket gör att jag tror på dem alla och vägvalen de tar, hur främmande dessa än må vara för mig personligen. Dessutom är det roligt. Rent ut sagt skitroligt emellanåt, vilket är en konst i sig att få till.

Filmen är en känslomässig knock och jag känner mig efteråt helt mörbultad. Jag känner så mycket åt alla möjliga håll och ibland är jag inte helt beredd, då kasten nästan kan kännas för tvära. 


 

”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri” är en berg- och dalbana. Det går fort, det går upp och det går ner, det svänger än hit, än dit. Mycket är egentligen på tok för våldsamt och svordomarna som haglar i ett aldrig sinande tempo kommer ur alla munnar, nästan samtidigt. Dock förstärker de uttryckta aggressionerna effektivt de starka känslorna som utan pardon är i omlopp, något som själva huvudintrigen och allt det andra i sin tur grundar sig på. Så även om det stundvis kan kännas som att det någonstans är för mycket, sluts cirkeln väldigt tillfredställande och i efterhand vill jag inte ha mindre av något.

 


Små anmärkningar till trots är detta en närmast fulländad film, som har allt och faktiskt lite till.