Turist 2014

Var är resten av filmen? Det här var ju oerhört tunt.

Det är min första tanke när eftertexterna börjar rulla, och det står klart att Ruben Östlunds fina flow har stött på en vägbump. Det här är svensk film ur sin absolut tråkigaste sida. Regissören får en idé som får plats på ett halvt A4, fyller ut med 90 minuters dialog, och lyckas övertyga tillräckligt många om idéns absoluta briljans för att filmen ska bli av. Kontentan: man bör inte basera långfilmer på ett roligt Youtubeklipp.

"Turist" låter oss haka på en vanlig svensk familj under deras skidsemester i Alperna. Mamma, pappa, två barn, fyra par skidor och fem dagar av backar, snö, avkoppling och mys.

Men den här skidbacken bestämmer sig för att slå tillbaka. En plötslig nära-lavin-upplevelse vänder upp och ner på allt som Tomas (Johannes Bah Kuhnke) och Ebba (Lisa Loven Kongsli) trodde att de visste om varandra. Semesterdagarna som är kvar får en tung dimma över sig, som bara blir tätare när de ska försöka hålla uppe fasaden inför både barn och vänner.

I grund och botten är det en fascinerande psykologisk studie. Vad händer med en människa i en krissituation, reagerar vi verkligen så som vi tror att vi skulle göra? Och hur blir det dessutom om krissituationen visar sig ha varit ofarlig, och vi kanske gjorde något alldeles oväntat korkat - som att lämna familjen i sticket och springa för livet? Östlund menar att när våra egna överlevnadsinstinkter slår in, blir den fina föreställningen om "kvinnor och barn först" som bortblåst. Och att det kan bli aningen pinsamt när man blir konfronterad av en chockad familj efteråt.

Tomas och Ebba har det inte lätt, men det som börjar lovande rinner snabbt ut i sanden... eller snön. Johannes Bah Kuhnke och Lisa Loven Kongsli gör starka prestationer som maken som blir allt mer patetisk och hustrun som äts upp av oro inombords. Hände verkligen det, undrar hon. Hände verkligen det, frågar sig han. Medan paret glider ifrån varann försöker de, var och en på sitt sätt, bearbeta det nästan-traumatiska som hänt. De två huvudrollerna är fantastiska. Till den grad att jag snabbt ogillar Tomas som håller inne med alla känslor och tankar, och snart vill jag inte se mer av emotionellt svajiga Ebba heller. Deras karaktärer är skitjobbiga och irrationella. Deras agerande och självskapade problem blir tröttsamma.

Och som från ingenstans, in med sidospåren. Några andra gäster på hotellet presenteras. Här finns bland annat Charlotte (TV-inredaren Karin Myrenberg Faber) som tar semester från make och barn, och flirtar öppet med andra karlar. Här finns också Mats (Kristofer Hivju från "Game of Thrones") som reser med betydligt yngre flickvän. Kul med oväntad casting. Synd att dessa bekantskaper förblir så platta. De medverkar tillräckligt länge för att göra publiken nyfikna, men försvinner så fort att de inte hinner fylla någon funktion.

En film med flera parallella historier (tänk geniala "De ofrivilliga") hade kanske blivit mer intressant. För det här ger mig ingenting. Jag känner inte igen mig i den här heterosexuella kärnfamiljen, jag blir inte heller berörd av parets dilemma, kan knappt sympatisera med barnen vars enda funktion är att visa upp ett ledset ansikte med jämna mellanrum... Och jag åker ju inte ens skidor.

För all del, rätt publik vid rätt tidpunkt i livet kan känna igen sig och ställa sig en funderare kring sitt äktenskap. Själv har jag sällan känt mig så exkluderad på bio.

Ruben Östlund har tidigare fångat några av svensk films stora skämskuddeögonblick, och fått oss att längta efter mer. Det finns mycket att gilla i både "De ofrivilliga" och "Play" som man saknar här. Amatörskådespelare som bara var så grymma. Fotot som fångade dem från oväntade vinklar. (Jag undrar om filmfotografen Fredrik Wenzel i "Turist" ställde kameran i ett hörn, tryckte på Rec och drog till after-skin istället?) Humoristiska och obekväma betraktelser över vårt samhälle, våra medmänniskor och oss själva. "Turist" ger mig också en obekväm känsla. Men bara för att den är så seg.