Remakes är ingen bristvara i dagens filmklimat. Förutom att återbesöka äldre filmer i ny tappning händer det även att Hollywood gör sina egna tolkningar av europeiska filmer efter bara ett par år.
Ett exempel på detta, som bara var en tidsfråga, är så klart en film av Sveriges internationellt hyllade Ruben Östlund. Häromåret aktuell med festivalfavoriten ”Triangle of Sadness” och ett par år innan med ”The Square” råder det inga tvivel om att Östlund är en konstnärlig kraft att räkna med.
”Turist” från 2014 är en av Östlunds tidigare och alltjämt hyllade filmer. Filmen är en subtil neddykning i skuld och moraliska dilemman när en pappa väljer att rädda sig själv framför sin familj i första hand vid en potentiell olycka.
Som de flesta av Östlunds filmer har man gett det en konstnärlig vinkel. Användning av wide-shots och ett medvetet småskaligt redigeringsarbete gör att filmen känns organisk, som att man är med vid händelserna och fångas upp i tumultet. Skickligt, unikt och intressant filmskapande som alltid från Östlund.
Remaken på denna film släpptes bara sex år senare, 2020, under namnet ”Downhill” med stora stjärnor som Will Ferrell och Julia-Louise Dreyfuss i huvudrollerna. Borta är Östlunds unika och avskalade charm och man har istället maximerat budgeten och mer typiskt Hollywood-kameraarbete. Resultatet blir en visserligen kompetent gjord film, men där man månt och mycket missförstått vad som gjorde Östlunds film så unik och effektfull.
Se videon nedan för en mer djupgående analys av hur Will Ferrell-filmen misslyckades där Östlunds minimalistiska produktion gjorde succé:
Det går alltså att konstatera att en Hollywood-budget och standardiserat filmskapande inte per automatik gör en film bättre. Kanske är det istället dags för amerikanerna att lära sig läsa undertexter?
