Avatar: The Last Airbender 2024-

Tolvåriga Aang, den senaste tronföljaren i en lång rad av Avatarer, är tillbaka efter hundra års frånvaro. Inom kort tvingas han ge sig ut för att återställa balansen i världen från den härskande eldnationen.

 

Visst minns man den storslagna resan som Aang, Katara och Sokka gav sig ut på i det animerade mästerverket från 2005. Trots att det var en barnserie på Nickelodeon var ”Avatar: The Last Airbender” aldrig för blyg för att täcka vuxna teman som folkmord, imperialismen, kolonialism, förtryck och fri vilja. Även med alla knäppa och roliga äventyr längs vägen var kärnan fortfarande förvånansvärt mogen och under tre säsonger bildades en av de bästa serierna som någonsin gjorts.

 

Vad är då poängen med att ta sig an en live-action-remake? Det första försöket, M. Night Shyamalans "The Last Airbender" från 2010, blev ju som den blev. Animationen är trots all en stor del av Nickelodeon-seriens unika ton och stil. Världen och karaktärerna designades för att vara animerade, med live-action är det omöjligt att inte förlora mycket av det som gjorde ”Avatar: The Last Airbender” speciell.

 

Problem uppstår omedelbart med ett pilotavsnitt som, även om det är visuellt mycket imponerande, fastnar i en röra av klumpiga repliker och ojämna prestationer. Det finns mycket som behöver förklaras för publiken och både manuset och skådespelarna kämpar hårt för att röja sig igenom allt. Mycket av det beror på att adaptionen försöker hålla kvar så mycket som möjligt från originalet trots det nya formatet.

 

Format och struktur blir till slut viktiga punkter angående försöket att adaptera den klassiska serien. Till skillnad från originalets första säsong, som satt på 20 avsnitt på ungefär 25 minuter vardera, är Netflix-serien istället åtta avsnitt på runt 50 minuter. Författarna har därför valt att jonglera flera olika premisser och sidouppdrag samtidigt för att så mycket från originalet som möjligt ska få plats. Detta leder ofta till väldigt klumpiga resultat när det gäller tempo och karaktärsutveckling.

 

Visst påminner sidouppdragen om den animerade serien visuellt, men deras live-action-motsvarigheter saknar ofta ett kontextuellt syfte. Ett avsnitt ur originalet där hela poängen är Kataras bristande förtroende för Sokka har istället förvandlats till ett sidospår med enbart Katara. Sokka, likaså Aang, är istället upptagna med premisser för helt andra avsnitt. Kärnorna i dessa äventyr finns inte kvar. Vändpunkterna är likadana, men de känns ihåliga.

 

De flesta i casten är i alla fall både trogna till källmaterialet och fortfarande tillräckligt annorlunda för att stå på egna ben. En långsam start för vissa, men mot sista avsnittet känns det som att de har fått chansen att växa. Framförallt är det Dallas Liu (Zuko), Paul Sun-Hyung Lee (Iroh) och Ken Leung (Zhao) som står ut mest.

 

Tyvärr är Aang en karaktär som alltid kommer vara omöjlig att casta helt rätt i en adaption. Tecknade Aangs kloka dialog och barnsliga energi är något ingen barnskådespelare borde behöva hantera i live-action. Gordon Cormier gör ett tappert försök, men han var avsedd att misslyckas från första minuten. Det är inte Cormiers fel, men bara för det blir Aang den svaga länken. Från producenternas sida hade det varit bättre att bita ihop och våga åldra karaktären lite grann. Det är ju trots all en adaption, det är tillåtet.

 

Dock finns det vissa höjder som live-actionversionen lyckas träffa helt rätt. Bland annat ser effekterna utmärkta ut, actionscenerna är välgjorda och musiken är stark. Precis som i originalet är det både finalen och ett ikoniskt avsnitt med Aang och en mystisk maskerad figur som står ut som säsongens absolut bästa. Fans kan pusta ut över att båda hanteras väl och nya tittare kan njuta av alla starka sekvenser och karaktärer som fans har hurrat om alla dessa år.

 

Den eviga frågan är bara vilken publik Netflix-serien är till för. Vissa fans av originalserien kan få en kick av att se en ny, om än svagare, tappning av den klassiska berättelsen. Andra fans kommer bara sucka över hela live-actionkonceptet. För nya tittare blir det svårare att köpa in sig i världen och de kommer alltid vara medvetna om att Nickelodeon-versionen är långt överlägsen. Den primära målgruppen lär bli alla som helt enkelt vägrar att titta på tecknade serier.

 

Men kommer de att övertygas av detta? Det är inte direkt lika övertygande som ”Game of Thrones” var för icke-bokläsare. Men jag skulle säga att det är värt att ge det ett försök. Det är grovt ett tag, men det blir bättre och bättre. Det finns en tillräckligt stabil grund för att verkligen ge järnet i säsong 2, om nu Netflix bestämmer sig att punga ut pengarna för det.

 

Om den animerade "Avatar"-serien är ett exempel på det absolut bästa inom fiktion och filmadaptionen från 2010 är ett exempel på det absolut värsta – så sitter detta just nu bekvämt i mitten.