The Last Airbender 2010

Vi måste prata om M. Night Shyamalan. Vi måste försöka förstå hans ilska. Det är viktigt ur en ren självbevarelseaspekt, eftersom denne regissör med filmen "The Last Airbender" arbetade med en budget på hundrafemtio miljoner dollar - säger igen, hundrafemtio miljoner dollar - och eftersom ingen annan drivkraft än en vilja att skada biopubliken kan ha drivit honom att använda pengarna på det här sättet. Man kan fantisera om hur Richard Hobert skulle få samma ekonomiska medel att producera ungefär fyrahundra stycken uppföljare till "Tre Solar" och i jämförelse ändå framstå som en humanist, en folkbildare, och man kan bäva inför Shyamalans nästa projekt i en verklighet där han trots flopp efter flopp får sådana kopiösa summor att förfoga över.

Jag tänker mig att det kan bli "Gnuttarna - 3D", en stumfilmsversion av ett hyresgästsföreningsmöte, eller en filmatisering av en innehållsförteckning till frigolit, och jag tänker mig vidare att inget av de projekten kan bli värre än detta. Nej, men allvarligt. Det är förfärligt.

Om man ger sig på att försöka fixera den nedåtgående kurva som utgör Shyamalans filmografi, och som med den fullkomligt själlösa "The Last Airbender" alltså övergår i ett fritt fall bogserat av tvåhundra ånglok, så är det svårt att bortse från "Lady in the Water" från 2006. Denna film, som Shyamalan på ett nästan rättshaveristiskt manér drev igenom trots att Disney drog sig ur och alla andra försökte avråda honom, markerar en brytpunkt eftersom han alldeles innan kunde uppvisa ett CV innehållandes "Sjätte sinnet", "Unbreakable", "Signs", och den kraftigt underskattade, faktiskt, och vackra "The Village".

Visserligen illustrerar nämnda räcka med filmer en ganska stadig nedåtgång i kvalitet, åtminstone när man mäter dem mot just den ikoniska "Det sjätte sinnet", men de lyckas samtliga med att para ett visst mått av originalitet med vackra, suggestiva miljöer och stundtals alldeles lysande skådespel (tänk en efterbliven Adrien Brody i "The Village" till exempel). Vad gäller uttrycket "Kill your darlings" så hade däremot ingen gråtit blod om Shyamalan hade gjort slut på hela tippexflaskan under manusarbetet med "Lady in the Water". Särskilt inte produktionsbolaget Warner Bros, som till slut förbarmade sig över projektet och följdriktigt gick kraftigt back ekonomiskt på det.

Efter denna flopp följde "The Happening", vars bärande idé var att låta Mark Wahlberg se plågad ut medan elaka växter tvingade människor till kollektivt självmord; denna kritikersågade thriller var, med sin grådaskiga transportsträcka till ett jätteantiklimax, ändå ett sorts formbesked i förhållande till "Lady in the Water". Men allt är, som bekant, relativt.

Att Shyamalan efter "The Happening" valde att för första gången göra en adaptation kunde därför i sammanhanget synas vara ett friskhetstecken, en möjlig väg att gå för en manusförfattande regissör som med sina berömda "twists" i historierna hade målat in sig i ett hörn, ett där ena hälften av biopubliken avskydde den förutsägbara strukturen på hans filmer, och den andra blev bottenlöst besvikna om vändningen uteblev. Att källmaterialet sedan inte visade sig vara det mest upphetsande - den animerade tv-serie som "The Last Airbender" bygger på är ett hyfsat oinspirerat mischmasch av österländsk mystik, kampsportsromantik och fantasy enligt standardformel A:1, allt inramat av en uttjatad och trubbig elementlära - behövde inte nödvändigtvis betyda katastrof.

Men katastrof blev det. Katastrof så till den milda grad att man nu har skrotat planerna på en planerad "Airbender"-trilogi, och därmed noterar man den enda positiva effekt som denna produktion har medfört. Men då ligger vi ändå på minus, och skadan är redan gjord.

För vid sidan av datoreffekterna (och ingen hysterisk mängd med pixlar kan rädda en film på egen hand) så utsätts tittaren här för det allra värsta som har skådats på svenska biografer det här året. Att detta vidunder till film primärt vänder sig till en ung publik är alls ingen ursäkt för den utstuderat ensidiga och intelligensfientliga dialogen, eller den primitiva pedagogiken i framställningssättet; valfritt avsnitt av "The Powerpuff Girls" framstår i jämförelse som stolt bärare av en hitchcockiansk berättartradition.

Här finns inget spel, skådespelarna uttalar bara replikerna, liksom räcker över dem till publiken med en darrande och ursäktande hand, och både dom och Shyamalan joggar ängsligt igenom scenerna som ville de helst av allt att det hela ska vara över. Då känner man visserligen med dem som människor, men knappast som karaktärer.

Hur var stämningen på inspelningen, vad pratade man om mellan tagningarna? Jag lämnar biografen med sådana frågeställningar ekandes i huvudet, och hopplöst fastnaglad i min bittra övertygelse om att promptern från vilken replikerna läses upp, i rättvisans namn, här borde få samma lönevillkor som den övriga filmcasten.

Men vi vet i alla fall vad vi måste prata om. Vi måste prata om M. Night Shyamalan, och vi måste föra diskussionen kring huruvida regissören till "Det sjätte sinnet" kan, och framförallt bör, komma tillbaka efter detta monumentala och i ett bredare perspektiv direkt skadliga praktfiasko. Eftersom vi vet att där finns en begåvning, kanske rentav ett snille, någonstans därinne finns, eller fanns det.

Vi måste prata om M. Night Shyamalan eller för evigt tiga.