The Acolyte 2024-

“The Acolyte” är på många vis en unik “Star Wars”-serie. Vi befinner oss i slutskedet av “High Republic”-eran, en guldålder för såväl jediordern som den galaktiska republiken, och längre tillbaka i tiden än vi någonsin varit i en “Star Wars”-film eller serie. Sitherna, kraftens mörka problembarn, har inte synts till på en evighet, och allt är frid och fröjd, fram tills en mystisk mördare börjar ge sig efter jediriddare.

Misstänkt för dåden är till en början Osha (Amandla Stenberg), en före detta padawan till jedimästaren Sol (Lee Jung-jae) , fast det visar sig snabbt att skulden istället ligger hos hennes sedan länge försvunna tvillingsyster Mae som lierat sig med en skum herre iförd svart kappa och mask som har onda avsikter gentemot jediordern.

Ovan är mer eller mindre en synopsis av handlingen i seriens första avsnitt: berättelsen utvecklas nämligen i en stadig takt, med ett flertal vändningar och mer eller mindre kluriga mysterier. “The Acolyte” är i dagens streamingklimat något så ovanligt som en serie som känns som gjord för att ses veckovis: varje avsnitt bidrar med en ny bit till pusslet, vilket gör berättelsen engagerande att hänga med i, även om vissa twister är mer förutsägbara än andra.

Det märks iallafall att det finns en tanke och en vision bakom manusarbetet, och inte bara ett gäng lösryckta idéer som snickrats ihop till en tv-serie, vilket är känslan man fått av en del andra Star Wars-produktioner den senaste tiden.

Det råder alltså inget snack om att “The Acolyte” är ambitiös. Inte heller kan man, trots vad vissa fans på nätet säger, hävda att det inte finns engagemang för Lucas källmaterial eller “Star Wars” som helhet: skaparen Leslye Headland är uppenbart inläst på såväl gammal som ny Star Wars-canon, och använder sig av koncept, platser, varelser och material från hyfsat obskyra gamla serietidningar och böcker i ett försök att bygga ut “Star Wars”-universumet med ena foten i det som varit och den andra ute i det nya.

Ett område där man verkligen använt sig av Lucas filmer är ljussabelsekvenserna. Headlands uttalade mål innan serien släpptes var att leverera dueller som kunde mäta sig med de hyllade tvekamperna i prequelfilmerna, och där har hon i stora drag lyckats. Avsnitt fem sticker ut som en veritabel fest för alla koreografifantaster där ute, men även avsnitt 8 innehåller en riktigt stark sekvens.

Trots att man tydligt drar inspiration från det som varit så väljer “The Acolyte” att inte fastna i det nostalgiska cameoträsk som så många andra moderna franchiseproduktioner gör. Det finns inte en Skywalker så långt ögat kan se, och tacka kraften för det. I en värld där allt gammalt ska få bli nytt igen ser jag hellre att någon försöker gå sin egen väg, vilket “The Acolyte” gör, med hyfsat resultat. Hyfsat, för perfekt är den absolut inte.

En fråga man exempelvis ställer sig som tittare (och som Disney kanske också borde klia sig i huvudet över) är klassikern: “vad fan fick vi för pengarna egentligen?” “The Acolyte” kostade i runda slängar 180 miljoner dollar, och ser trots det emellanåt ut som ett det lokala lajvsällskapet ute på äventyr. Särskilt märkligt är det med tanke på att avsnitten i regel är mellan 30 och 40 minuter långa, så pengarna lär inte ha gått till extra maffig speltid heller.

Ett relaterat problem är att “The Acolyte” saknar skala. Om det inte vore för att jag som “Star Wars”-nörd på förhand visste att det var en guldålder vi befann oss i så hade jag absolut inte insett det baserat på serien. Platserna känns små, karaktärerna få, och det världsbygge som inte direkt berör berättelsen är nära nog helt frånvarande. Till skillnad från exempelvis Lucas originalfilmer känns galaxen i “The Acolyte” inte som en levande värld med kött på benen, utan snarare som en kuliss för berättelsen.

“The Acolyte” har också något av ett problem med sina huvudroller. Systrarna Mae och Osha står i centrum för händelserna i serien, och spelas av Amandla Stenberg. Tyvärr är de seriens minst intressanta karaktärer, och Stenberg lyckas sällan blåsa liv i materialet hon fått. Istället överskuggas hon av framförallt “Squid Game”-stjärnan Lee Jung-jae som gör sin jedimästare Sol till en varm, älskvärd och komplicerad figur.

Seriens andra scentjuv är Manny Jacinto (“Top Gun: Maverick”), karismatisk och charmerande i rollen som den mystiske Qimir, vars roll växer och förändras allteftersom serien pågår.

Trots att berättelsen som helhet är stark är manuset inte alltid på topp. Det finns ett par pinsamma små hål som är som gjorda för att arga Youtubers ska ha något att blåsa upp när de vill klaga på serien. Dialogen är emellanåt rätt styltig, särskilt i seriens inledning. Man märker även en hyfsat tydlig skillnad i kvalité mellan seriens första och andra halva, där den andra är den absolut starkare (vilket innebär att säsongen slutar med flaggan i topp, vilket i och för sig är positivt).

Är “The Acolyte” det bästa Lucasfilm fått ur sig i tv-serieväg. Nej, långt ifrån. Men den är trots sina brister en lovande serie, som faktiskt också känns som en serie, och inte som en film som någon hackat upp i avsnitt, ett problem som Disney+-serier ofta haft. Man bryr sig om många av karaktärerna, berättelsen är engagerande och den set-up inför framtida säsonger som finalavsnittet levererar är oerhört lovande. Med ett par säsonger till kan “The Acolyte” mycket väl lyckas gå från padawanstatus till mästerlig.

Alexander Svensson

| 17 juli 2024 11:45 |

Läs mer om

Star Wars

Skriv din recension

Vad tyckte du?

Användarrecensioner (2)

Hade det gått att sätta ett lägre betyg än en 1:a så hade den fått det. Detta är det absolut sämsta som kommit från Disney- Star Wars , personerna som sitter bakom spakarna och sköter allt har noll koll på vad SW är och borde fråntas allt ansvar. Det vore tragiskt om den får en säsong 2.... R.I.P. Star Wars....

Läs mer

Betyget blir för de 3 första avsnitten är en 2a och sedan växer serien som är intressant och stundtals välgjord men för att ha varit den dyraste Star Wars serien så undrar jag om var alla pengarna tagit vägen för avsnitten är korta. Storyn känns väl enkel och en del skådespalare och karaktärer känns vaga och ointressana. Grundstoryn är dock intressant men kvaliteten och storyn som Andor har saknar jag, Är det här storyn om Sith så saknar jag mörkret. Dock står jag fast vid att Star Wars hade varit i bättre händer någon annanstans än hos Disney det känns inte riktigt dom vet vad dom gör

Läs mer

Andra kritiker

Det finns inga andra kritiker ännu