Violent Night 2022

Filmskapare har genom åren avverkat en rad olika tomtar, från de klassiska mysgubbarna till de moderna, mer cyniska. Vi har under 2000-talet fått både två ”Bad Santa”-filmer med en alkoholiserad, bitter Billy Bob Thornton och två ”Christmas Chronicles” med Kurt Russell som stencool hipster-tomte med attityd.

 

”Stranger Things”-stjärnan David Harbours tomte landar någonstans däremellan. Han spelar den riktiga Jultomten som tröttnat på cyniska barns önskningar av pengar i julklapp och den sinande tron på magin kring Tomten. Utan entusiasm fortsätter han dela ut julklappar tills han hamnar hos rika familjen Lightstone som invaderas av ett gäng rånare. Kommer Tomten rädda dagen?

 

Ja, det är i stort sett ”Die Hard” med Tomten i en miljonherrgård. Och ja, Harbour spelar en variant på den moderna tomte vi sett i flera filmer på sistone. Men samtidigt gör han Tomten till sin egen karaktär med den vänligt buffliga, fumliga björnliknande uppenbarelse vi lärt känna i ”Stranger Things”. Samtidigt som han sparkar mer röv än Bruce Willis gjort på år och dar.

 

Att filmen regisserats av norska Tommy Wirkola lär med rätta locka de som uppskattat hans ”Död snö”-filmer och inte minst fjolårets thriller ”I död och lust”. Här finns samma lekfulla, festliga ultravåld som är så komiskt överdrivet att det är omöjligt att ta på allvar. Som om de brutala fight-scenerna inte vore tillräckligt så bjuds det dessutom på en ljuvlig ”Ensam hemma”-hyllning.

 

Men det är trots allt en julfilm och mellan våldsamheterna finns här den sedvanliga, amerikanska och anti-kapitalistiska sentimentaliteten som i sammanhanget faktiskt ger oss en fin paus från det sprutande blodet. Inte utan en del klyschor och lite väl tajmade one-liners men det funkar tack vare Harbours trygga närvaro såväl som en rejäl glimt i ögat och att barnskådespelaren Leah Brady är ett oemotståndligt charmtroll.

 

Men birollsensemblen går knappast av för hackor heller. 

 

Det är kittlande underhållning med gott tempo, adrenalin och skratt. John Leguizamos skurk är härligt bitter, elak och befriad från skådespelares vanliga, ibland påfrestande humor. Det är kul att se Beverly d’Angelo som satmarig matriark, speciellt för oss som växt upp med henne i ”Ett päron till farsa firar jul”.

 

Även Edi Patterson (”Knives Out”) och gamla tonårshunken Cam Gigandet stjäl scener som korkade familjemedlemmar, liksom norska André Eriksen som Leguizamos naiva sidekick. Ska man klaga på något är det möjligen att Alex Hassell (”Cowboy Bebop”) och Alexis Louder (”The Terminal List”) som familjens sympatiska vuxna blir relativt ointressanta i skuggan av Harbours fräcka hjälte.

 

Men Wirkola har tillräckligt med ess i kortärmen för att vi ska glömma och förlåta små olägenheter. Som valet av sliskig julmusik i de råaste fight-scenerna. Gigandets tacksamma parodi på Mark Wahlberg. Och missa inte blinkningen till ”Halloween Kills” i finalen. Om du ser efter den nya perfekta julfilmen (och tål lite blod) så kan du sluta leta. Och tack för allt, Bruce Willis - Harbour har äntligen en välförtjänt huvudroll på film och vi kan bara hoppas på fler. God jul!