Fight Club 1999

Filmen öppnar upp ”in medias res” och efter det följer sedan en av de mest omtalade och innovativa förtext-sekvenser som någonsin rullat på vita duken. Bara denna sekvens – där vi får resa genom hjärnan på Edward Nortons karaktär – gör filmen värd en titt. Härifrån blir det sedan bara bättre och bättre. Vi får bekanta oss med Nortons namnlösa karaktär som på grund av sina sömnproblem söker hjälp, dock utan resultat. Till slut upptäcker han att han mår bättre av att besöka diverse stödgrupper som egentligen inte har någonting alls med honom själv att göra. Under en utav dessa stödgrupper får vi också träffa kedjerökande och allmänt underliga Marla Singer (Helena Bonham Carter) som senare blir en viktig bit i filmens pussel.

Filmens viktigaste karaktär är enligt mig den som Brad Pitt spelar, den mystiske och karismatiske tvålförsäljaren Tyler Durden som Nortons karaktär möter under en flygresa. Tillsammans startar de det de kallar för ”Fight Club”, där män genom slagsmål kan få vara män ”på riktigt” och komma närmare både livet och döden. Denna ”Fight Club” leder dock snart till oanade konsekvenser som ingen av dem kunnat förutse.

Om någon annan än David Fincher styrt denna skuta skulle ”Fight Club” kunna ha blivit rena pannkakan. Fincher har en unik och distinkt visuell stil som passar utmärkt i ett projekt av detta slag. Vi får se allt från lägenhetsexplosioner i slow motion till en talande pingvin som uppmanar till att kasa på magen. Även om detta fanns med redan i Chuck Palahniuks bok och Jim Uhls manus så är det Fincher med sin kontrollerade regi och mörka sinne som får det att fungera i filmens värld. Till sin hjälp har han fantastiska verktyg som Jeff Cronenweths skitiga foto, The Dust Brothers elektroniska musik och briljanta skådespelarinsatser från Pitt, Norton och Bonham Carter. 

Dessa bitar tillhör filmens perfekta yta, men det är innanför denna yta som man hittar det som gör ”Fight Club” till det mästerverk som det verkligen är. Filmen är nämligen proppfull med teman och filosofiska frågeställningar som gör att du verkligen får tänka efter en extra gång. ”Fight Club” är på allvar en prövning av dig, din uppfattning av samhället och din uppfattning av någon form av högre makt. Den svidande, mörka och träffande samhällskritiken som präglar filmen kan bli för mycket för en del, men för andra blir det en seriös åsiktsprövning. Hur påverkas vi män av att vi ofta uppfostras av kvinnor? Vad är syftet med vår existens? Varför jagar vi ständigt abstrakta och plastiga mål som exempelvis kändisskap? Hur styrs vi av media och marknadsföring? Är samhället i själva verket en bur som begränsar och försvagar oss? Varför jobbar vi? Vad ska vi ha alla pengar till? Dessa och många fler är intressanta och tänkvärda frågor som ”Fight Club” ställer.

När filmens sista scener närmar sig kulminerar dessa teman och frågeställningar i twistarnas twist, en final som diskuterats och vänts på sedan filmen landade på biograferna år 1999. Denna twist är så välgjord och detaljerad att man ständigt upptäcker nya ledtrådar när man ser om filmen, fruktansvärt imponerande och skickligt.

Om man tycker om filmer med svart humor, bitterljuv känsla och skitig atmosfär är ”Fight Club” den film man ska vända sig till. Om man sedan kan omfamna filmens skruvade natur, våldsamma inslag och filosofiska explosioner kan det rentav bli en gudomlig filmupplevelse. Lustigt nog var majoriteten av alla kritiker mycket negativa till den när den först kom ut, tack och lov har den sedan dess fått helt nytt liv bland de breda massorna. För mig är ”Fight Club” en perfekt och innerligt älskad film som jag kan se hur många gånger som helst. Jag tycker att det är mästaren David Finchers absolut bästa verk och förmodligen den rulle jag skulle ta med mig till en öde ö.