Släpp taget 2024

Inledningen är skoningslös. En voiceover talar om vilka värderingar som bygger ett idealiskt kärleksförhållande. Samtidigt ser vi den råa frustrationen i hans familj utspela sig i hemmet. Kontrasten mellan de vackra orden som vi hör och det som vi ser blir en brutal släggträff mitt i tittarens känslocentrum. Inom några minuter har Josephine Bornebusch både som manusförfattare och regissör sett till att publiken är lamslagen av ångest.

 

Mannen som talar är Gustav (Pål Sverre Hagen). Han är relationsterapeut, men hans eget äktenskap är i så dåligt skick att han har tagit beslutet att avsluta det. Hustrun Stella (Bornebusch själv) är på väg att mentalt gå sönder och hennes relation till tonårsdottern Anna (Sigrid Johnson) är så infekterad att modern är ständig måltavla för sitt barns hat. Den femårige sonen Manne (Olle Tikkakoski Lundström) är full av känslor som får honom att må dåligt på ett sätt som han är för ung för att kunna hantera.

 

Gustavs besked att han vill skilja sig innebär inte det för honom befriande och omedelbara avslut som han hade väntat sig. Stella pressar honom att göra en sista resa med familjen och det bär av mot en tävling i poledancing där Anna ska delta. Stellas desperata förnekande av det som håller på att hända ställs mot Gustavs växande inre ursinne och situationen drivs allt närmare gränsen för ett emotionellt vulkanutbrott. Laddningen är hela tiden så intensiv att det är svårt att andas som publik.

 

Filmens foto är lika filterlöst som det känslomässiga tonläget. Här finns inga visuella intryck som sminkar över den vassa realismen ens när minimala nyanser av varmt ljus i några få finstämda scener letar sig in bland det grå och bruna i den annars dominerande grundskalan. Ljudbilden sätter den enormt välskrivna dialogen i förgrunden och låter musik bryta in enbart vid några få och välvalda tillfällen. Varenda sekund av speltiden känns konstnärligt genomtänkt när det gäller bild och ljud.

 

Skådespelet är magnifikt. Alla starka känslor såväl uppdämda som verbalt eller fysiskt uttryckta känns så autentiska att väggen mellan karaktärer och åskådare helt försvinner. Det känns som att vi tränger oss på i privata stunder mellan riktiga människor och att det är fel att befinna sig där med dem när de lider. När den tanken infinner sig när man ser ett drama så har filmskaparna gjort allt rätt.

 

En egenskap som gör ett relationsdrama mer beundransvärt än vanligt är om det tvingar tittaren att rannsaka sig själv i det förhållande som han eller hon befinner sig i oavsett om mötet med personen i spegeln är bekvämt eller ej. Här sker det från första sekunden. Det bidrar till att göra upplevelsen så mentalt utmattande och rik på omtumlande insikter som en film på temat skilsmässa ska vara.

 

Manuset bryter ingen ny mark, men det gör sällan verkligens mänskliga relationer eller känslouttryck heller så det välbekanta blir mer en tillgång för realismen än en brist. Det ofta använda inslaget med relationsterapeuten som har problem på sin egen hemmaplan hanteras på ett seriöst och tankeväckande sätt som gör att det inte känns utslitet.

 

När eftertexterna till "Släpp taget" rullar är jag helt golvad, men ändå reser jag mig upp på darrande ben och applåderar det som jag just har upplevt. Det Netflix har gjort för svenskt drama i år är inget mindre än en ren kulturgärning. Först fick vi den mästerliga "En del av dig" och nu den här filmen av ännu högre konstnärlig kvalitet. Snälla sluta inte ge oss finsmakare av dramafilm det vi söker.