Draktränaren 2 2014

Fem år har passerat sedan den unge vikingen Hicke tämjde draken Tandlös, som ansågs vara den värsta av sitt släkte. Hicke insåg att allt desa bestar behöver är lite kärlek och medmänsklighet, om de ska sluta bränna ner ens by och käka upp fåren. Nu lever vikingarna i Dräggö i harmoni med drakarna. De har blivit deras husdjur och barnens bästa vänner. Allt är frid och fröjd, ja, tills Hicke - något äldre men inte mindre nyfiken för det - ger sig av på nya våghalsiga utflykter, och upptäcker mer saker som kan vända upp och ner på den värld de känner till. Han snubblar över en grupp med vikingar som fångar drakar åt skurken Drago, en farlig man med dunkla motiv. Gänget och Drago behöver givetvis stoppas, samtidigt som vikinggubbarna där hemma som vanligt vägrar att lyssna.

Tänk, här hade jag ingen aning om att "Draktränaren" blev så pass framgångsrik eller behövde en uppföljare, men tydligen. Och tur är väl det. Filmen från 2010 är trots allt ett fräscht inslag inom animerad film, med mer hjärta och mänskliga aspekter än vad många av konkurrenterna kan skryta med. Tvåan följer i samma spår, med karaktärer som känns skönt genuina. Inget ont om de träsktroll och pandor som DreamWorks Animation annars berikat filmvärlden med, det krävs helt enkelt lite mer omsorg för att skapa trovärdiga animerade människor med trovärdiga känslor. Det görs med bravur och yttersta fingertoppskänsla.

Riktigt imponerande är också den visuella stilen i "Draktränaren 2". Den prisade filmfotografen Roger Deakins ("True Grit", "Skyfall") har delat med sig av sin expertis som "visuell konsult". Det bidrar till en episk filmkänsla som skulle kunna tävla med "Avatar" eller "Sagan om ringen". Hänförande bilder från magnifika miljöer finns det alltså gott om.

Men för en film som verkligen ska fånga den lilla publiken är ingenting viktigare än berättelsen. Här brister det dessvärre jämfört med första "Draktränaren". Den bjöd på en väldigt fin och klassisk barnsaga utan att krångla till det för mycket. Uppföljaren försöker med alla medel att bli större och maffigare, och tyvärr, Hollywood - det där lyckas ju sällan.

För när handlingen inte är sådär tokcharmig som sist, är den ibland onödigt rörig, ibland överdrivet sentimental, och tempot rentav segt på sina håll. Flera av karaktärerna bidrar inte med något vettigare än ett par fniss på vägen. Såpascener som skulle göra "Days of Our Lives" avundsjuka avlöser strider som lär vara för otäcka för de allra minsta. Kanske är ambitionerna för höga: att det ska vara så otroligt känslosamt och episkt, att man glömmer bort att underhålla. Barska vikingaäventyr i all ära, men så här långt mellan skratten får det inte vara i en familjefilm. More är inte alltid more - i vissa fall blir man bara less.

"Draktränaren 2" är ändå ett modigt verk som inte räds tunga ämnen. Okej, vi avverkade Hickes identitetskris sist; det är kanske inte helt relevant att dra upp igen hur den klena grabben sticker ut från övriga vikingaklanen. Men historien hanterar också döden på ett ganska konkret sätt, här finns diskreta budskap om att skydda utrotningshotade djur, och en del rätt vuxet familjedrama. Med det sagt, är jag rädd att jag som vuxen i publiken uppskattar filmen mer än vad barnen kommer göra.

En sak är iallafall säker: draken Tandlös, som en lekfull och eldsprutande jättevalp, är sommarens gulligaste varelse på bio.