Don't Worry Darling 2022

Den här historien har berättats förr i olika former. Vi känner igen delar från både äldre, som nyare sci fi-historier och även om det som sagt är bekant, kan jag inte låta bli att förtjusas och förföras till fullo.

 

”Don’t Worry Darling” är en klassisk studioproduktion, och som sådan otroligt tilltalande rent visuellt. Men även intrigen är spännande och framförallt lyckas huvudrollsinnehavaren Florence Pugh glänsa i exakt varje scen hon är med i, och det är hon i princip alla.

 

Manuset är skrivet av Katie Silberman, som också stod bakom den Wilde-regisserade high school-komedin ”Booksmart” (2019). Att historien är tydligt influerad av ”Stepford Wives” är uppenbart från start. Och även om kvinnorna här inte bara är passivt kåta, glada och tacksamma, så finns en tydlig antydan till att det vi ser, är en aning tillrättalagt och möjligen inte helt naturligt.

 

Varje dag börjar med att fruarna gör frukost, kysser sina makar, och vinkar sedan hejdå till dem. Därefter kör männen iväg i en polerad bilkonvoj, till sina hemliga jobb ute i öknen. Resten av dagen gör kvinnorna typiska hemmafru-sysslor och på kvällarna går de på cocktailpartys och middagar hos varandra. Allt är verkligen frid, fröjd och fullständigt frånvänt verkligheten.

 

Alice (Pugh) är gift med Jack (Harry Styles) och de bor i den pittoreska, experimentella ökenutopin Victory. Jacks chef Frank (Chris Pine) har skapat en värld utan bekymmer och belönar de vackra fruarna för deras lojalitet och omsorg. Och de njuter verkligen av sin fläckfria tillvaro, medan männen arbetar hårt för att bevara den precis så ljuvlig som den är. När Alice vän och granne Margaret börjar bete sig konstigt, och till sist försvinner, sätter det igång en kedjereaktion av händelser, och hon får klaustrofobiska visioner och mardrömmar som väcker panik. Fast då kvinnor, som bekant (ironi), har en tendens till hysteri, viftas hennes bekymmer bort av ortens manlige läkare. Alice har därefter inget annat val än att försöka skaka av sig oron och fortsätta leva sitt idylliska lilla liv.

 

”Don’t Worry Darling” går i ljuva pastellfärger och är en visuellt bedårande smällkaramell. Den är härligt upptempo och 60-talstrallig även om det under ytan hela tiden pulserar helt andra tongångar. Wilde har skapat en kuslig psykologisk thriller om kärlek, könsnormer, och patriarkatets panik som en följd av starka kvinnors framsteg.

 

Wilde som regissör, har en tydlig kvinnlig blick. Hon förvaltar väl ansvaret att skildra historien utifrån ett strikt kvinnoperspektiv. Kvinnorna är navet, medan männen utgör det andra. I de intima sexscenerna är det till exempel Alice lust som är central, och även om hon frenetiskt, och väldigt ofta, skurar badkar och andra ytor, så utgår narrativet från henne. Det här är en film om könsmaktsordning och normer, och om förvirringen som uppstår när invanda mönster rubbas.

 

”Don’t Worry Darling” är underhållande, vacker, obehaglig, spännande och väldigt fascinerande. Det är ibland lite väl enkla lösningar rent tekniskt, och vissa metaforer blir för bildliga. Men även om det stundvis känns rätt förutsägbart, stör inte det upplevelsen det minsta. För trots allt, är det här en film som jag verkligen njöt av att se, och kan så här efteråt varmt rekommendera till de flesta. Det är förvisso Pugh som strålar mest, men Harry Styles gör också klart godkänt ifrån sig.