A Bigger Splash 2015

I en av huvudrollerna ser vi Tilda Swinton, vars karaktär – rockstjärnan (!) Marianne Lane – befinner sig på den idylliska italienska ön Pantelleria med sin partner Paul (Matthias Schoenaerts). På grund av en stämbandsoperation har hon retirerat dit för en tid och bör minimera sitt pratande så mycket som möjligt. Detta blir lättare sagt än gjort när hennes före detta älskare och musikproducent Harry (Ralph Fiennes) oinbjudet dyker upp på ön med sin förföriska dotter Penelope (Dakota Johnson). De tryckta känslorna hos alla dessa fyra fyller genast luften omkring dem och det listiga maktspelet tar sin början.

Det är också där som storheten i ”A Bigger Splash” ligger, i spelet och i de skamlöst underhållande vändningarna inom det. Alla fyra har sina respektive demoner, och de kolliderar gång på gång. Marianne kämpar med känslorna hon har för två olika män, Paul försöker hitta tillbaka till livet efter ett självmordsförsök, Harry vill återuppleva en sedan länge svunnen period och Penelope lider av någon sorts frustrerat elektrakomplex. Kring henne bygger manusförfattarna Alain Page och David Kajganich också upp en del intressant tematik som för tankarna till Vladimir Nabokovs ”Lolita”. 

Rent narrativt kan filmen tyckas vara väldigt enkel och nästintill banal, men gräver man lite djupare är den faktiskt anmärkningsvärt komplex. Alla fyra karaktärer är nyanserat tecknade och flyr snabbt de konventionella fack som man försöker placera dem i. De är kort sagt mänskliga, och det blir nästan tungt att inse hur mycket man identifierar med dem. Man får helt enkelt inte luras av de utsökta miljöerna eller de vackra ansiktena, melankolin och mörkret i filmen är mycket starkt och får särskilt mot slutet blomma ut ordentligt. 

Alla fyra i skådespelarkvartetten är fenomenala på att med relativt små medel skildra vad som händer med dessa karaktärers inre när ”hierarkin” inom gruppen skiftar. Mest avtryck gör Matthias Schoenaerts, som har gått från klarhet till klarhet efter det massiva internationella genombrottet i ”Bullhead”. Han är den i ensemblen som kör mest på finlirande och subtilitet, men allt det som bubblar innan den lugna fasaden fascinerar hela vägen. Särskilt mot slutet av filmen får han väldigt utmanande bitar att sätta tänderna i. 

Ralph Fiennes kör raka motsatsen med sin utåtagerande och intensiva karaktär. Han är påfrestande och nästintill utmattande, men det är också meningen. Fiennes har nog aldrig haft så här roligt med en roll och släpper loss rejält i varje scen. Extra tydligt blir det i en lång danssekvens som solklart är en av filmens absoluta höjdpunkter, rent guld. Tilda Swinton – som i vissa scener avger magiska David Bowie-vibbar – lyckas vara lika övertygande som alltid trots att hon viskar sig igenom filmen och Dakota Johnson visar än en gång att hon är så mycket mer än Anastasia Steele. I den här filmen står hon sida vid sida med titaner och är en vital del i ett invecklat kammarspel, men sviker aldrig.

När det gäller det visuella så verkar Guadagnino köra lite Paolo Sorrentino-stil. Särskilt fotot signerat Yorick Le Saux känns åt det hållet, med oförutsägbart kameraarbete och rika färger. Gräset är så grönt som det kan bli, poolvattnet är så blått som det kan bli och varje bildruta bara osar sex och sexuell frustration. Tavlan av David Hockney – med samma namn som filmen – verkar också ha varit lite av en inspirationskälla för den visuella känslan. Soundtracket bjuder både på en hel del The Rolling Stones och det tveklöst bästa användandet av Harry Nilssons ”Jump Into the Fire” sedan Scorseses ”Goodfellas”. Den spelas två gånger under filmens gång och särskilt den andra gången är samspelet mellan bild och ljud ren perfektion.

Lite som Luca Guadagnino med sin ”A Bigger Splash” har jag svårt att avsluta den här recensionen på ett värdigt sätt. Jag vill – precis som Luca och manusförfattarna – trycka in något ytterligare spännande tema men har inte riktigt tid eller plats för att göra det rättvisa. Avrundningen blir därför inte helt fläckfri, varken för filmen eller för den här recensionen, men vad gör det när allt som ledde fram till det var så jävla njutbart?