Wonder Woman 2017

Diana (Gal Gadot) växer upp på amasonernas ö Themyscira, som skyddats av Zeus från resten av världen. Dessa kvinnliga krigare (som under tusentals år inte lyckats uppfinna någon sorts motsvarighet till en sport-BH) tränar för den dag krigsguden Ares återuppstår. En dag kraschar piloten Steve (Chris Pine) genom öns skyddande barriär, och berättar för Diana om världskriget som pågår utanför, där miljoner människor dör medan amasonerna sitter i sin skyddade bubbla. Det måste vara Ares som har återvänt, så Diana följer med Steve ut i människornas smutsiga, hårda värld.

Den första timmen har filmen mig. Min försiktiga optimism utvecklas till engagemang. Jag tycker om att se Dianas uppväxt, hennes möte med piloten Steve, naiviteten hon möter kriget med. Om hon bara kan stoppa krigets gud Ares så kommer freden återvända. Det är något som används i många filmer, att krig bara består av en enda persons ondska. Men det är mer komplext än så, och filmen försöker visa detta, men det känns i slutändan motsägelsefullt.

Filmen tappar mig vid mittpunkten. Wonder Woman befinner sig i frontens leriga skyttegravar. Plötsligt släpper hon ut sitt hår och tar av sig sin rock för att avslöja sin pyttelilla outfit - bestående av tubtopp, miniminikjol och kilklackar - och jag garvar. Superhjältekostymer ser oftast minst sagt opraktiska ut, en har vant sig att bortse från det. Men det blir för löjligt att hon ska möta tyskarnas kulspruteeld i en outfit de flesta kvinnor inte skulle vilja gå upp för en trappa i.

Men trots outfiten är Gal Gadot Wonder Woman. De första bilderna av henne kritiserades, men när man väl sett henne är det är svårt att föreställa sig någon annan i rollen. Hon var det bästa med ”Batman v. Superman” och levererar lika bra i en huvudroll. Gadot spelar Diana som naiv, stark, empatisk och smart.

Som film är ”Wonder Woman” ojämn, den pendlar från att vara cool och engagerande till att vara tröttsamt klichéfylld. Vi får inte heller veta vad Dianas begränsningar är, vilket gör det svårt att veta när hon är i faktisk fara.

Det är ändå märkligt att det dröjt så pass länge att få en film om Wonder Woman. Trots att hon är en av de mest kända superhjältarna har hon fått vänta i skymundan medan vi fått se Bruce Waynes föräldrar skjutas uppskattningsvis hundra tusen gånger.

Det har varit en brist på kvinnliga superhjältar i allmänhet under de senaste årens serietidningsrenässans, Hollywood verkar fortfarande anse att de är riskabla efter monumentala floppar som ”Catwoman” och ”Elektra”. (Att de misslyckades måste trots allt bero på att de handlade om kvinnliga superhjältar, inte att filmerna var imponerande illa skrivna?) Trots att ”Avengers” visat sig vara en riktig kassako väntar vi fortfarande på en film om Black Widow. En film om en fan-favorit i en oerhört lukrativ och älskad franchise? Njaaa... verkar svårt att få ihop. En film om en snubbe som krymper och heter Ant-Man av alla saker? Absolut, ta 130 miljoner dollar och gör nåt coolt.

Det känns som om de ansvariga för DC:s filmuniversum ändå lyssnat på viss kritik: rollbesättningen har mångfald. En kvinna - Patty Jenkins som gjorde hyllade ”Monster” - regisserar berättelsen om den mest kända kvinnliga superhjälten. Men framför allt har ”Wonder Woman” - oftast! - en bättre ton än föregångarna. Den är inte lika humorbefriat seriös som ”Man of Steel” och ”Batman v. Superman”, men inte heller lika hysterisk som ”Suicide Squad”. För det mesta hittas en bra balans.

Wonder Woman har definitivt den bästa DC-filmen hittills. Det är en utmärkt popcornfilm. Även om den har tydliga brister lyckas ”Wonder Woman” ge mig hopp, inte bara för de planerade Justice League-filmerna, men också för kvinnliga superhjältar. ANOTHER!