Pojken och hägern 2023

Den 82-årige animatören Hayao Miyazaki är legendarisk med filmer som “Princess Mononoke“ och “Spirited Away“ i resumén, så förväntningarna på “The Boy and the Heron” är minst sagt skyhöga. Och filmen är en vacker saga om att växa upp och att hantera förlust, med hjälp av av drömlika scener grundade i japansk folkloremystik. Berättarflödet, så snart tid och plats etablerats, kan dock mer liknas vid lösryckta episodiska fantasier än en följdriktig handling.

 

Pojken Mahito Maki (Soma Santoki) vaknar till ljudet av högljutt larm. Året är 1937, det är krigstider, och stadens sjukhus brinner. Han skyndar dit för att försöka rädda sin mamma ur sjukhusbyggnaden, men den kollapsar. Fyra år senare tar pappan Shoichi (Takuya Kimura) honom från Tokyo till en till en annan stad, där de nu ska bo tillsammans med pappans nya fru, den snälla, vackra, och gravida Natsuko (Yoshino Kimura). Hon är mammans syster, och liknar henne på pricken.

 

Men när hon visar honom runt i huset cirklar en gråhäger (Masaki Suda) runt dem. Natsuko säger att den aldrig flugit in i deras hus förr, så det måste vara för att välkomna Mahito. Och mycket riktigt - när Mahito så småningom följer efter den in i en övergiven byggnad hamnar han liksom “Alice i Underlandet” i en alternativ värld med underliga varelser.

 

Tid och rum flyter samman, han träffar mamman som ung, han möter sin uråldrige förfader, samt små gulliga vita fluffbollar som kallas Warawara och är ofödda människor på väg ut till människovärlden. Han besöker dödsriket, han får se hur världen balanseras av magiska klossar, han lyckas fly undan hungriga fåglar, och klarar sig igenom en mängd äventyr, för att slutligen hitta tillbaka till vår värld.

 

Miyazaki låter handlingen föras fram i sakta mak. Den vackra 2D-animationen känns som ett kärt återseende jämfört med de datorgenererade animeringar vanliga idag, och likaså det lugna tempot. När Mahito tar en klunk vatten, i en scen utan betydelse för narrativet, får vi ändå följa honom när han i sakta mak gå fram till kranen, vrider på vattnet, fyller på muggen, höjer det till sina läppar, tar en klunk, sväljer.

 

Många minuter vardera av den två timmar långa filmen går åt till vardagsdetaljer som denna. Å andra sidan är vardagsdetaljerna njutningsfullt tecknade, miljöerna fint återskapade, och man får tid nog att ta in det hela.

 

Samtidigt kan det lugna tempot tillsammans med bristen på röd tråd i handlingen upplevas en smula tålamodsprövande, särskilt under andra halvan av filmen. Manga/Studio Ghibli/Anime-fans med insikt i den japanska folkloretraditionen kanske kan hämta mer inspiration ur de långsamma minutrarna. Sagoelementen är detsamma som i den västerländska berättartraditionen; vi har en hjälte som måste övervinna hinder, och på vägen träffar han både varelser som vill hjälpa honom, och andra som vill stjälpa honom.

 

Men jämfört med “Sagan om Ringen”-trilogin, exempelvis, där vi vet att Frodo måste till Mordor, och att där väntar hemska faror på vägen, vet vi också varför. Frodo har ett tydligt mål. Mahito, som är en passiv hjälte, har inga direkta mål med sina äventyr. Gråhägern lurar iväg honom för att träffa sin mamma, som han vet är död. Han följer med ändå för han saknar henne och kanske vill få klarhet? Därefter följer ett virrvarr av händelser i skiftande tid och rum, ofta med solnedgångar eller universums stjärnhimmel i bakgrunden, och till klinket av pianotoner.

 

Dock njuter jag stort av den visuella detaljrikedomen, den välvilliga berättartonen, och de stundom starkt berörande momenten. Har man dessutom möjlighet att se den i IMAX-format väntar nog ett sjusärdeles visuellt spektakel. Filmen är ett måste för Miyazaki-fans, men resten av oss kan nog hitta en fin och annorlunda saga som inspirerar, vi med, vare sig vi har möjlighet att se den i IMAX eller ej.