Thor: Ragnarök 2017

Av trailern till ”Thor: Ragnarök” är det lätt att få intrycket att denna tredje berättelse om den hunkige åskguden till största delen utspelar sig i och runt en Colosseum-liknande stridsarena, där huvudpersonen utbyter rallarsvingar med en slagsmålssugen Hulk iförd legionärrustning.

 

Att koncentrera handlingen till en arena lovade gott för dem av oss som gärna ser att den klassiska, och dödligt uttjatade, superhjältedramaturgin bryts så ofta som möjligt. En sorts ”Gladiator” (2000) i rymden skulle vara ett välkommet steg bort från den filmformel som Marvel har cementerat bortom rim och reson de senaste hundra åren, där slutstriden mot det yttre hotet påfallande ofta blir en besinningslös CGI-orgie ovanför valfri storstadsmetropol.

De dåliga nyheterna är att Taika Waititi inte alls spränger ovan nämnda ramar – även om man nosar lite på dem - samt att gladiatortemat på inga sätt är så framträdande som trailern gör gällande.

 

De goda nyheterna är att ”Thor: Ragnarok”, sin tämligen bekanta grundhistoria till trots, ändå är ljusår bättre än de två första delarna i sagan.

 

Det yttre hotet representeras denna gång av Hela (Cate Blanchett), fräsig och försmådd dödsgudinna, mycket sugen på att överta Asgårds maktstyre under våldsamma former. De omaka bröderna är samtidigt strandsatta på en planet som styrs av den maktfullkomlige Grandmaster (Jeff Goldblum i utmärkt dagsform) och som även har varit hem åt Hulken de senaste åren.

 

Tillsammans med Valkyrian (Tessa Thompson), en försupen men stenhård före detta medlem av Asgårds kvinnliga elitstyrka, måste de ta sig hem för att stoppa Helas härjningar innan hon massakrerar hela stadens befolkning. Det låter läskigare än vad det är, och Waititi har laddat sin film med betydligt mycket mer humor än vad Kenneth Branagh och Alan Taylor var intresserade av (när de regisserade ”Thor” respektive ”Thor: The Dark World”).

Dessutom har Waititi Hulken att förfoga över. Scenerna där den gröne bjässen och Thor med varierande grader av framgång umgås, diskuterar och samarbetar hör till de absolut roligaste i hela filmen. Ett par bifigurer briljerar också – den joviale stenbumlingsvarelsen Korg har en stum, förvuxen insektsvän med knivar till armar, en duo som man gärna skulle se mer av.

 

Tom Hiddlestons Loke får den här gången tjänstgöra som comic relief istället för huvudskurk, något som utnyttjas väl, och tajmingen sitter överlag som den ska filmen igenom.

Samtidigt är humorn filmens tveeggade svärd. Om det är sant som har sagts, att runt åttio procent av dialogen är improviserad av skådespelarna, så har detta inte bara gagnat slutresultatet. Skämten är alltför ofta repetitiva och lättköpta, i åtta fall av tio är den bärande idén att en karaktär förkunnar något högtidligt och ödesmättat bara för att sekunden senare förtydliga vad han eller hon menar på vanligt talspråk, så att vi ska förstå hur knasigt det kan bli. Upplägget är fnissvärdigt två gånger, på sin höjd. Alls inte fjorton.

Hela den första akten och mer därtill präglas dessutom av en buskishumor som hotar att skoja bort både huvudperson och fokus. Jag vill föreställa mig att de flesta människor besitter ett någorlunda begränsat tålamod när det gäller att se Chris Hemsworth snubbla omkring och ha sönder saker. Men jag kan naturligtvis ha fel.

 

Filmens titel förankras heller inte känslomässigt i äventyret eftersom här knappast finns någon undergångsstämning att tala om överhuvudtaget. Sannolikt hade den stundande apokalypsen känts mer påträngande om exempelvis jorden hade stått på spel, i stället för Asgårds av allt att döma pyttelilla befolkning, här representerade av några dussin anonyma statister utstyrda i flådiga särkar. Men ”Thor: Ragnarök” är ju en tuff titel, och vad det verkar så kommer det inga fler filmer i serien att spara den åt.

Den tvålfagre åskguden abdikerar trots dessa invändningar på ett värdigt sätt från sin huvudrollsstatus. ”Thor: Ragnarök” tar sig i mål tack vare ett gott humör och mycket självförtroende. Man behöver heller inte gråta blod över avskedet. Thor lär ju snubbla omkring och ha sönder saker i kommande ”Avengers”-filmer också.

Alla superhjältegrupper behöver en tokrippad Papphammar i laguppställningen, det är sedan gammalt.