Insidious: The Red Door 2023

Med ”Insidious: The Red Door” gör Patrick Wilson sin debut som regissör. Som en av de främsta skådespelarna i skräckserien påminner det om tiden när Hollywood var igång med ”Psycho”-uppföljarna och Anthony Perkins (som spelade Norman Bates) tog tillfället i akt att regissera den tredje filmen själv. Så länge det finns pengar att tjäna in kommer uppföljarna att produceras, så varför inte använda den möjligheten till att låta en av veteranerna framför kameran göra ett försök bakom.

 

Med Perkins såg man ett skarpt öga för bilder i ”Psycho III”, men som en konsekvens var det tydligt att alla krav som regissör hindrade en stark prestation framför kameran. Lyckligtvis har Patrick Wilson inte råkat ut för samma problem. Hans bakgrund inom film och tv och även teater finns återigen på full display i hans roll som Josh Lambert, en karaktär som inte setts i serien sedan ”Chapter 2”.

 

I ”Insidious: The Red Door” finner vi då Dalton (Ty Simpkins) och farsan Josh tio år efter händelserna i första filmen. Dalton är nu på väg till universitetet och Josh har skilt sig från Renai (Rose Byrne) - båda kommer inte ihåg the Further eller demonerna de bekämpade efter att de minnena blev förtryckta i ”Chapter 2”. Som förväntat tar det inte lång tid förrän deras mörka förflutna bakom den röda dörren visar sig igen.

 

Med varje uppföljare till originalet från 2010 har vi i princip sett samma problem. Det är en hel franchise enbart om det som hände i första filmen. Efter vi har sett händelsen har vi fått det förklarat hur det hände, vi har fått se bakgrunden till det som hände och med ”The Red Door” får vi nu se resultatet av vad som hände.

 

Det kan då vara svårt att komma in i serien utan ett någorlunda starkt minne om storyn bakom ”Insidious”-filmerna fram till denna punkt. För alla fans levererar ”The Red Door” passande utvecklingar på både Josh och Dalton och det är deras brutna relation som i slutändan sticker ut med filmen. Tyvärr finns det dock inte mycket nytt att säga om varken the Further eller demonerna inuti och skräcksekvenserna är i mesta fall bara medelmåttiga.

 

Det finns en relativt smart idé med Dalton (som nu är en målare) som utmanas av sin lärare att gräva djupare i sitt undermedvetna för att kunna förbättra sin konst – något som då börjar låsa upp hans förträngda minnen. Det typiska talesättet att man måste lida för sin konst passar in här, men det är väldigt kortfattat och saknar en utveckling. Inte direkt en fantastisk idé, men det är en idé som filmen, ironiskt nog, borde grävt djupare i.

 

Det måste dock sägas att en karaktär som tar upp att man behöver gräva djupare för att göra sin konst egensinnigt och unikt - mitt i den fjärde uppföljaren till en redan nostalgisk skräckfilm - är så ironiskt att det är chockerande att filmskaparna kunde utföra scenen utan att skratta.

 

Patrick Wilson visar att han har en förståelse för filmspråket bakom kameran som skulle kunna finslipas om han någonsin tänker regissera igen – något jag skulle vara intresserad av att se. Problemet är bara att manuset, som ändå sitter på vissa skarpa idéer, vägrar att utveckla storyn och slutligen lämnar oss med en sista akt som landar extremt platt. I sin helhet finns det inte mycket att få ut av ”Insidious: The Red Door”.