A Quiet Place: Day One 2024

Till skillnad från de tidigare filmerna, som snuddade vid skräckgenren, är denna mer av typen känslomässig katastroffilm med ton av karaktärsdrama.

 

Michael Sarnoski (”Pig”) har fått förvalta ansvaret som regissör och lyckas ro projektet i land med den äran. John Krasinski, som regisserat de två andra, är denna gång producent och torde alltså ha gett sin välsignelse, vilket såklart lovade gott.

 

”A Quiet Place: Day One” berättar alltså historien om hur det där, som vi blivit bekanta med i de tidigare filmerna, började. Vi får träffa Samira, en cancersjuk poet som bor på ett hospis utanför New York, där hon ska tillbringa sin sista tid under så bekväma former som möjligt. En dag ska hon och de andra boende få åka till stan för teater och pizza. Tillbaka kommer de aldrig då något plötsligt ramlar ner från himlen. Sakta men säkert inser hon och de andra att jorden är under attack och att det inte verkar finnas någonstans att fly.

 

Utomjordingarna som anfaller är ljudkänsliga, enorma kryp, som utan minsta ansträngning mosar sönder alla de möter. För att ha någon chans till åtminstone en stunds överlevnad måste alla vara helt tysta. Minsta knäpp lockar med full fart monstren, vars enda mål är att eliminera människorna.

 

När Samara möter Eric i kaoset, ger de sig iväg för att tillsammans med katten Frodo försöka hitta en utväg ur spillrorna som alldeles nyss var New York. Men också för att förhoppningsvis få tag på en sista bit pizza. Det här är på sätt vis både en katastrofrulle, men också en hyllning till den vitala storstaden the big Apple, och såklart den ugnsbakade ljuvliga degskivan, som vi kan tacka våra vänner i Italien för.

 

Regissör Sarnoski imponerar även med manuset, som är välskrivet och har ett bra tempo och en konstant framåtrörelse. Karaktärerna och relationerna dem emellan känns trovärdiga, även om jag tycker att några kunde fått mer kött på benen. Som Eric till exempel. Han är utan tvekan en behjärtansvärd person, men fungerar mer som katalysator till Samara och hennes insikter, än som egen självgående individ.

 

I mindre roller får vi bland annat också möta Djimon Hounsous Henri, som vi snabbt blev bekanta med i ”A Quiet Place Part II”. Och jag hoppas det blir minst en film till med honom och hans familj i fokus.

 

Lupita Nyong'o från bland annat ”Black Panther” och ”12 Years a Slave” spelar Samara och är som vanligt väldigt övertygande. Hennes livströtta och av smärta tyngda uppsyn kontrasteras av ögonens intensiva blick, som utstrålar en aldrig sinande vilja till kamp. Även Joseph Quinn (”Stranger Things”) som den ängsliga Eric gör en fin och trovärdig insats, trots att karaktären är något underutvecklad.

 

”A Quiet Place: Day One” är en rafflande och väldigt underhållande film som drabbar bortom själva spänningen. Den klassiska monsterhistorien har ett ovanligt, nästan poetiskt djup. Filmen handlar vid sidan av det uppenbara hotet mot mänskligheten om ensamhet och att i rätt sällskap, fast under helt fel omständigheter, försöka finna sig själv och hitta hem. Detta är samtidigt också ett drama om att stilla emotse döden och att i den stunden ändå våga välja livet.

 

Det blir ofta väldigt känslosamt i de olika turerna, något som den dramatiska musiken och de sentimentala melodierna förstärker ytterligare. Jag hade gärna sluppit dessa, då historien är nog stark, även utan tårfiskeriet. Bilderna hade dessutom skakat om mer om vi fått ta del av dem, utan massa toner och trudelutter.

 

Det visuella, som fotot, och ljus- och färgsättningen är snyggt, och de färska ruinerna av den dammiga miljonstaden är väl återgivna. Kameran fångar historien i ofta långa tagningar som utan ursäkter drar in oss i den ösiga dramatiken. Detta kittlar andlöst och effektivt nerverna som är på helspänn hela tiden.

 

”A Quiet Place: Day One” är lite ryslig här och var, även om jumpscaren i slutändan är få. Samtidigt är den, liksom sina föregångare, ruskigt spännande från början till slut, och lär skrämma sin publik till total tystnad. Detta är filmen som nog också kommer kunna täppa till truten på Zara Larsson på bio. Själv vågade jag knappt andas under pressvisningen och fortsatte sedan tassa på tår ett bra tag efteråt.