Enola Holmes 2020

I ett 1800-talets England där progressiva tankar haltar, bor på landsbygden Enola Holmes (Millie Bobby Brown) tillsammans med sin mor (Helena Bonham Carter). De spenderar dagarna med att göra tvärtemot allt som förväntas av 1800-talets kvinnor – de lär sig om vetenskap, tränar både svettiga och mentala sporter, samt favoriten – knäcker gåtor och löser chiffer. När Enola vaknar på sin 16-årsdag blir ensam bokstavligen hennes förnamn (hon förundras över att hennes namn Enola baklänges blir Alone), då varje fotspår efter hennes mamma verkar ha gått upp i rök. Eller har hon lämnat kvar mystiska ledtrådar till Enola?

Övergivandet kallar hastigt hem Enolas båda äldre bröder till gården. Bröderna Holmes – Sherlock och Mycroft – visar sig vara olika som natt och dag. Sherlock (Henry Cavill) är den beundrade, något beaktande, detektiven medan Mycroft (Sam Claflin) är strikt, åsiktsfull och önskar ordning och reda. Den senare krockar givetvis med Enolas självständighet och vilja i att tumma på regler, vilket gör friktionen i huset helt enkelt outhärdlig. Mycroft tar saken i egna händer och vill skicka iväg Enola till en kvinnlig skola för uppfostran – men den kreativa Enola hittar på en bättre lösning.

Slugt utklädd till en bondpojke följer Enola ledtrådarna ut i världen för att knäcka gåtan om hennes försvunna mor. Det visar sig vara mer komplext än vad hon tror – och världen där ute är både oförutsägbar och full av fiender.

Filmer och böcker om allas våran mästerdetektiv Sherlock Holmes har vi sett i otaliga tappningar genom åren. Sherlock får, om än bara en biroll, även en roll i denna film men det är hans lillasyster som blir det starkt lysande stjärnan. Ett kvinnligt fokus är välförtjänt, nytänkande, och den revolutionerande suffragett-kampen är ändå lagom subtilt porträtterad. Filmen må utspela sig på 1800-talet, men många repliker är tidlösa och minst lika aktuella idag – ”du har inget intresse i att förändra en värld som är så anpassad efter dig” får Sherlock höra då han hävdar sitt ointresse i att beblanda sig med dåtidens aktivism.

Millie Bobby Brown som slog igenom med dunder och brak i "Stranger Things", har här en minst lika kraftfull karaktär att tampas med, om än det sitter på insidan. Till skillnad från det märkligt ålderssnurriga Hollywood är Millie faktiskt 16 år på riktigt, och det märks på ett positivt sätt. Istället för att se en 20-något försöka spela tonåring, är det mer än trovärdigt att Millie kan leverera både denna energi och livfullhet som Enola besitter.

Och spänningen då? Jo, den håller i sig under filmens gång. Kemin mellan Millie och hennes motpart Lord Tewksbury (Louis Partridge) är påtaglig, och de stöter på många dramatiska och mer eller mindre utmanande hinder på deras väg. Där varje scen har bra repliker och vackra miljöer, hade det dock inte skadat för filmens helhet att bli något snärtigare och mer kompakt. Det tenderar att bli hackigt, med många korta scener och vändningar vilket dessutom hade lyfts till högre höjder med en något mer storslagen final.

Bakom spakarna på "Enola Holmes" ser vi Harry Bradbeer som blev överröst av priser för den snabbkäftade tv-serien "Fleabag". Precis som i "Fleabag" bryter även Enola Holmes då och då den fjärde väggen, det vill säga vänder sig direkt mot tittarna och kameran, för att själv ge en kommentar till spektaklet som försiggår. Det är något av en älska-eller-hata-grej, oavsett så hajar man till en aning när det händer, men det är mestadels motiverat för att få till den där ”whimsical”-känslan.

Önskar du dig ett spännande ungdomsmysterium med en gnutta Tim Burton och Jane Austen, ja då kommer "Enola Holmes" att dyka upp på din Netflixskärm. Det är en äventyrlig saga som förhoppningsvis lockar ut barndomsdrömmarna om att lösa mysterier även för dig, för det gjorde det minsann för mig.