Den onda cirkeln 1996

Rummet är klätt i mörkblå, svampad tapet och i taket har någon målat ett pentagram med rosa gatukritor. Det luktar diskmedel, möglig pizza och rosor. De svarta stearinljusen har nästan brunnit ut och hörnens skuggor kryper allt närmre. På kistan framför fönstret ligger tarotkort, kristaller och en svart anteckningsbok. Blandbandet varvar Tori Amos med Aimee Mann och mitt i rummet sitter jag. Iklädd en mörkgrå kåpa som min mamma sytt åt mig. Scenen kunde varit tagen ur ”Den onda cirkeln” och jag inser att betygsätta denna film är som att sätta betyg på mig själv. 

1996 var jag 13 år gammal och hade precis börjat högstadiet. Första dagen hade jag på mig svart-vit-randiga overknees och någon kallade mig för zebra. Liksom de fyra tjejerna i filmen ville jag inget hellre än att kunna styra över mitt eget liv. Och liksom dem vände jag mig till Wiccan.

Trots att övernaturliga väsens popularitet står sig fast är listan på häxfilmer relativt kort. Ska jag vara pessimistisk är det kanske för att häxeri främst varit ett kvinnogöra och genren slog också ironiskt nog först igenom med ”Harry Potter”-serien. Men för oss häxintresserade var 90-talet lite av en guldålder. Det gick hårt ut med ”Häxorna” för att avslutas med ”Blair Witch Project” och däremellan ställde Bette Midler upp som häxa i ”Hocus Pocus”. 

”Förhäxad”, ”Sabrina the Teenage Witch” och ”Buffy the Vampire Slayer” visades på bästa sändningstid. Även utanför filmvärlden skulle New Age-vågen som startat på 70-talet växa sig större och bli mer allmänt accepterad. Överallt poppade flumbutiker upp som sålde kristaller, luktade rökelse och spelade Enya. ”Den onda cirkeln” är essensen av den atmosfären.

Idén att ge bittra tonåringar för mycket makt är inte ny i sig, men ”Den onda cirkeln” är fortfarande så gott som den enda high-school-häxfilmen i sitt slag. Vi får följa nyinflyttade Sarah som blir uppraggad av skolans outcast-wannabe-wicca-brudar. Med Sarah som en del av häxcirkeln växer deras gemensamma kraft och med den förmågan att förverkliga sina drömmar. Det rör sig om klassiska tonårsdrömmar som att: sluta vara mobbad, bli snyggare, älskas av skolans största A-hole och... just det – få all makt i världen. 

Men varje önskan har sitt pris och här känns filmen delvis mer förankrad i den gammaltestamentliga idén om en straffande Gud, snarare än i Wiccans frigjorda ideologi. Detta trots att Fairuza Balk som spelar Nancy själv är praktiserande häxa i verkliga livet och att riterna som gestaltas i filmen är hämtade från riktiga böcker.

Skådespeleriet är tyvärr högst mediokert. De både spelar awkward och är awkward. Fotot är för självklart och lämnar inget nämnvärt intryck trots viss nordisk ”Cirkel”-känsla. Dialogen är dessutom mumlig med för lite fokus på det metafysiska temat, men med ledmotiv av The Smiths är detta ändå så nära jag kommer min svarta magibok i filmform. Dessutom är det befriande att se en magifilm som varken är ljus eller mörk, långt från vår tids gulligull-mindfulness-surdegsbrödsbakande hemmahäxor.

”Den onda cirkeln” har lyckats fånga känslan av rå magi på ett rättfram och avslappnat sätt utan att fokusera på action. Filmen får också stort plus för att den nuddar vid problem som utseendefixering, självmordsförsök och rasism. Men främst för att den visar att magi är vad du gör den till. Och för alla med mig som hoppats på att magi skulle finnas på riktigt och likt Sarah suttit och stirrat på en penna på franskalektionerna i hopp om att den självmant skulle ställa sig på blyertsspetsen, kan jag avslöja att det bara är att fortsätta öva. Jag inser att ”Den onda cirkeln” inte är lika cool nu som jag tyckte då men liksom trollformeln blir den bättre ju mer du tror på den.