Batman v Superman: Dawn of Justice 2016
Synopsis
Av rädsla för vad en gudalik superhjältes ohämmade krafter kan leda till tar sig Gothams egen brottsbekämpare an Metropolis högaktade hjälte. Samtidigt frågar sig världen vilken hjälte de faktiskt behöver. För medan Superman och Batman strider mot varandra uppstår ett nytt hot, större än något mänskligheten tidigare skådat.
Info
Originaltitel
Batman v Superman: Dawn of Justice (Batman vs. Superman)
Biopremiär
23 mars 2016
DVD-premiär
8 augusti 2016
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Warner Bros
Åldersgräns
11 år
Längd
Majestätisk superhjältefest
Zack Snyders nya superhjälteepos toppar den underskattade föregångaren “Man of Steel” med råge. Det bjuds på vågad svärta, vassa tolkningar av djupt älskade karaktärer och spektakulär action som fullkomligt blåser en ur biostolen.
Som vanligt så sätter Snyder tonen direkt med en minnesvärd titelsekvens som presenterar den nya versionen av Bruce Wayne (Ben Affleck) och hans alltid så hjärtskärande bakgrund. Wayne är mer väderbiten, cynisk och arg än någonsin tidigare, mycket likt den version vi möter i Frank Millers legendariska seriealbum “The Dark Knight Returns”. I kölvattnet av de omvälvande händelserna i slutet av “Man of Steel” är han minst sagt skeptiskt inställd till Superman (Henry Cavill) och plågas av tanken på de potentiella riskerna med en allsmäktig varelse på vår planet.
Fientligheten eskalerar mer och mer under berättelsens gång, särskilt när den kaxiga arvtagaren och entreprenören Lex Luthor (Jesse Eisenberg) ser sin chans att utnyttja den allt mer explosiva situationen för egen vinning. Det dröjer inte länge innan det kalla kriget mellan de två titelkaraktärerna närmar sig bristningsgränsen och därmed regelrätt krig. Gud mot människa. Dag mot natt. Blått mot svart. Kryptons son mot Gothams fladdermus.
Det faktum att även Wonder Woman (Gal Gadot) och andra karaktärer från DC Comics “Justice League”-universum dyker upp har stått klart länge, och det har funnits tvivel från flera håll kring om Snyder skulle lyckas med att jonglera alla bitar samtidigt. Alla de tvivel kan vi släppa nu, för det kan jag meddela att han gör. Tillsammans med manusförfattarna David S. Goyer och Chris Terrio hittar han en oerhört tillfredsställande balans mellan den här filmens enskilda story och ett större världsbyggande som lär göra Marvel-gänget gröna av avund. Alla karaktärer får gott om utrymme att jobba med och det är omöjligt att inte bli emotionellt engagerad i deras öden. Det har ryktats en del om vissa efterlängtade “cameos” som jag inte vill beskriva specifikt, men tro mig, ni blir inte besvikna.
Den solklara huvudkaraktären i filmen är Afflecks Batman och jag visste redan på förhand att det skulle bli den allra viktigaste pusselbiten för Snyder att få till. Jag har älskat denna oändligt fascinerande karaktär innerligt ända sedan barnsben, och kan inte ens minnas tiden innan han äntrade mitt liv. Tillfredsställelsen av att nu ha fått den bästa, hårdaste och mest Frank Miller-doftande versionen är därför omöjlig att beskriva. Dräkten är svart och grå, Affleck är stor som en stridsvagn och maskens öron är precis så korta som de ska vara. Ordet “badass” räcker inte till på långa vägar för att beskriva denna benknäckande best, och han tvekar inte en sekund med att döda om situationen kräver det.
Den där komplexiteten och svärtan som gör karaktären så mästerlig finns där i varje bildruta, och det påverkar hela filmens ton. Därför säger också den omdiskuterade 11-årsgränsen som filmen fått ytterst lite om det faktiska innehållet vi får serverat och hur rått det är. Jag vill inte avslöja för mycket, men vissa sekvenser måste verkligen ha varit svåra att komma undan med inom ramarna för åldersgränsen. Snyder ryggar inte bort från mörkret, smärtan eller förlusterna, inte för en sekund.
Henry Cavills Superman funkar också väldigt bra och han har gjort en spännande resa från “Man of Steel”, men trots det känns det lite som att han överskuggas av Batman och även Diana Prince/Wonder Woman (Gal Gadot). Prince dyker upp tidigt i filmen, men när hennes alter ego väl gör entré rös jag av välbehag. Jag har tidigare varit väldigt osäker på hur en filmversion av henne skulle fungera, men Snyder visar vem det är som bestämmer. Varje sekund med henne är helt fantastisk och den tioåriga pojken i mig skuttar omkring i cirklar av lycka. Samma kan sägas om känslorna för Jeremy Irons härligt tech-nördiga Alfred.
Skådespelarnas vassa prestationer och filmskaparnas tolkning av grundmaterialet lyfts ännu högre med hjälp av Hans Zimmer och Junkie XL som står för musiken. Till skillnad från exempelvis Christopher Nolans Batman-trilogi och “Man of Steel” verkar den sistnämnda ha fått ta mycket mer plats här. Många av spåren är oväntat lekfulla och distinkt olika varandra. Elgitarren som präglar Wonder Woman-scenerna för på bästa sätt tankarna till “Mad Max: Fury Road” (också Junkie XL) och Lex Luthor-slingan känns som tagen från en skräckfilm från 30-talet.
I actionscenerna dånas det på för fullt med trummorna och det är omöjligt att inte dras med i det visuella spektakel som pågår framför ens ögon. Snyders kärlek för slow motion och stiliserade sekvenser gör sig påmind även här, och det fungerar oerhört bra rakt igenom. Vissa specifika ögonblick i actionsekvenserna kommer jag aldrig någonsin att glömma, och även som helhet imponerar dem stort. Symbiosen mellan bilder, ljud och musik är verkligen helt otrolig stundtals.
Efter det emotionellt uttömande klimaxet satt jag och kippade efter andan i biosalongen. Snyder har siktat ofattbart högt och når nästan fram till en fullpoängare. Det är en välspelad visuell fest med magisk, öronbedövande action och karaktärer man verkligen bryr sig om. Starten på DC Comics och Warner Brothers efterlängtade filmuniversum kunde inte ha blivit mer lyckad.
| 22 mars 2016 23:00 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (8)
Här görs mycket rätt och jag gillar det mesta. Tyvärr är Superman en riktigt trist karaktär i denna fiilm som helt tillhör Batman och Affleck. DC är något riktigt bra på spåren, men lyckas aldrig engagera i slutstriderna. Samma problem som i Man of Steel. Zach Snyder har fortfarande svårt att göra filmer som spelar på magkänsla. Jag såg om Wonder Woman innan denna och slutscenerna känns ända in i märgen. Trots att Snyder har en mycket starkare kärlekshistoria i Kwnt och Lane lika är det helt känslokallt och dystert och rent ut sagt tråkigt i stora delar av filmen. Handlingen är bra och det man gjort med universumet riktigt bra. Men Snyder kan fortfarande bara gör snygga, konstnärliga filmer.
Så även om denna film lyckats med uppbyggnaden mycket bättre än första filmen som som började så oerhört bra men som blev tristare och tristare ju längre filmen pågick, så är det fortfarande inte alls så bra som det kunde vara. Många bra byggstenar ger 3/5, men där stannar det.
Skulle varit bioversionen!
Batman v Superman har vuxit fram till ett riktigt hatobjekt numera. Lite befogat kanske det är men det bjuds på vassa tolkningar, tuffa strider, mörker och smärta även om många av karaktärerna frångår sin existens.
I efterskalvet av uppgörelsen mellan Superman (Henry Cavill) och General Zod (Michael Shannon) så är människorna splittrade kring Superman. Vissa anser att han är en gåva medans andra är skräckslagna över vad han kan göra. En som tar det säkra före det osäkra är Batman (Ben Affleck). Samtidigt börjar Lex Luthor (en något överspelande Jesse Eisenberg) spela ut de två hjältarna mot varandra och när Clark Kent ser konsekvenserna av Batmans till synes mer brutala metoder mynnar ett kallt krig ut mellan giganterna, något Luthor snabbt utnyttjar.
2016 blev det året då superhjältefilmer blev självmedvetna. Man började ta konsekvenserna av alla hjältedåd, krossade byggnader och döda civilpersoner i beaktande. Konceptet togs verkligen i bruk hos Batman v Superman och Captain America: Civil War. Den delen passar en mörk DC-film. Snyder sätter handlingen, tonläget och cinematografin med kanske lite väl mycket slowmotion, men något han missar är helt klart karaktärerna.
Att Batman blivit mer brutal har jag ingenting emot. Han får gärna bryta armar, knäcka skallar och knocka folk men när han dödar så frångår de hans karaktär. Ett stort ’’plot hole’’ är, varför i all världens namn har han inte dödat Jokern då? Den första som världen i så fall klarar sig bättre utan är Jokern. Jokern har visserligen ingen medverkan i denna filmen (även om han hintas) men han är ju med i Suicide Squad.
En annan som fått lida pin av Snyders fingrar är Lex Luthor. Eisenberg (som oförtjänt vann en Razzie) spelar visserligen lite över men jag tycker han fångar karaktären han givits mycket bra. Att Lex Luthor inte alls är lik Lex Luthor är en annan femma som Snyder får ta på sig. Lex Luthor är den kalla, kalkylerande VDn. Ingen jävla små skrattande pojke med tics liknande symptom och roliga ansiktsuttryck. Jag fattar att Luthor (förutom Jokern) är den som verkligen blandar sig i bådas världar när Justice League är med i bilden men antingen så gör du Lex Luthor som han ska vara eller så byter du karaktär. Nu är denna Lex en blandning mellan Jokern och Riddler. Eisenbergs skådespel och hans närvaro på skärmen gör att jag dock finner hans Lex ganska intressant och personligheten han har är en sådan jag gillar så det räddar upp Eisenbergs betyg i filmen. Eisenberg känns också kanske igen från The Social Network?
Henry Cavill (Mission Impossible & The Witcher) saknar fullkomligt Supermans karisma. Han må vara ‘’snygg’’ och lik Superman sett till utseendet men Superman för mig är inte en kille i trikåer som kollar med ett bekymrat ansiktsuttryck och som känns allmänt stel i dräkten. Han ska vara den karismatiska, lättomtyckt och något självupptagna killen som utför hjältedåd. Nyinspelningen ska vara mörkare och skitigare och jag gillar det men vissa karaktärer ska låtas vara som de alltid varit. Ben Affleck (Argo & Pearl Harbour) är däremot ett klockrent val som en äldre Bruce Wayne. Han känns inspirerad av Arkham-spelen med en kropp som en bodybuilder och en brutalitet som heter duga. Hans fight-scener är i särklass de bästa som live-action Batman och det är synd att han inte fick sin egna solofilm med mer av den varan (även om The Batman är otroligt bra).
De lyckas samtidigt klämma in Wonder Woman (Gal Gadot, känns bl.a igen från Fast & Furious) i filmen på ett snyggt sätt samtidigt som resten av Justice League får några cameos. Andra skådespelare med roller värda lite erkännande är Jeremy Irons (Lejonkungen) som Alfred, Amy Adams (Enchanted) som Lois Lane och Holly Hunter (Incredibles) som senator June Finch. Jeremy Irons kanske inte ger det där extra som Michael Caine tillför men hans scener med Bruce är roliga och de ser ut att vara goda polare. Amy Adams lägger till ännu en dimension sen ‘’Man of Steel’’ och går in i rollen. Holly Hunters roll är inte jättestor men jag gillar hennes snipighet mot Lex Luthor. Laurence Fishburne (Passengers & Matrix) är också rätt skön som redaktör Perry White.
Det märks alltså att de slår på stora trumman och satsat stort, men det gör i emellertid att de saknar självmedvetenhet och att det blir lite obalanserat. Detta är i grund och botten Supermans film och det märks med tanke på att mycket av fokuset kretsar kring Superman och Lois samtidigt som Batman jobbar i skuggorna. Jag hade gärna balanserat ut det då det blir lite för mycket Superman och alldeles för lite ‘’Batfleck’’ som faktiskt är riktigt intressant i denna tolkning.
Det stora problemet är dock att själva klimaxet inte handlar om titanernas kamp utan om att stoppa ett nytt hot från Luthor. Captain America: Civil War handlade visserligen också om att stoppa skurken Zemo men själva klimaxet var slutfighten där Iron Man kämpade mot Bucky och Captain America. Här byggs spänningen för slutfighten upp och fighten får väl någonstans en klar vinnare men klimaxet handlar om något helt annat. Titanernas kamp utspelas ju med ca en timme kvar. Det blir inte Batman v Superman utan snarare Uppdrag: Stoppa Luthor.
Byggnader rasar, planer sätts i verket, maffiga strider äger rum och kameraarbetet är mycket snyggt, allt ackompanjerat av Hans Zimmers varierande men maffiga soundtrack. Samtidigt är effekterna och cinematografin otroligt läcker och jag tycker rullen får mer skit än den ger befogenhet för. Här finns ändå några godbitar av riktigt fin och äkta popcorn action. Ultimate Edition är också mycket bättre och ger den ett mycket högre betyg än vad bioversionen gjorde. Det finns dock potential till så mycket mer som inte tas tillvara på hela vägen och det gör att den ‘’bara’’ får en åtta av mig.
8/10
En riktigt jävla bra film! Affleck som Batman, och Cavill som Superman är helgjutet. Mycket mörker och hat. Perfekta specialeffekter, magisk musik och säger bara Doomsday! Herrejävlar :-) Får bli första köpet på 4k UHD :-)