Titanic 1997

Den uttråkade överklassflickan Rose är på väg tillbaka till Amerika med sin elake fästman och snobbiga mamma, men på båten, Titanic alltså, träffar hon underklasskillen och konstnärssjälen Jack Dawson. Kärlek uppstår, problem skapas och isberg står i vägen.

Så många år senare lyckas "Titanic" fortfarande få tårarna att rinna. Däremot finns det delar av filmen som inte håller riktigt hela vägen. Jag hade gärna klippt ned bitarna från berättelsen som utspelar sig i nutid - diamantjägarnas desperata letande efter "Oceanens hjärta". Det blir en för lång transportsträcka tills vi kommer till den gripande kärlekshistorien och de stora känslorna. Som tur är utspelar sig den största delen av filmen under några få dagar i april 1912. Men en sax och man hade kanske kunnat få ned de tre timmarna till två och en halv. Eller var går gränsen för storfilm?

Några till invändningar innan jag ska gå loss på allt som är alldeles underbart med "Titanic". Som sagt, stora gester och gigantiska känslor då gäller det att slå på stora trumman (irländska trummor i det här fallet). Vid vissa tillfällen står "Titanic" och väger och man frågar sig; är det för smörigt eller extremt romantiskt? Oftast håller den sig på rätt sida, det vill säga lite lagom smörigt och härligt romantiskt. Men ibland blir det för mycket. Jag antar att det är en humörsfråga dock. Vissa dagar klämmer man fram en tår när Jack tittar på delfiner och vrålar i flera minuter, andra dagar går man och kokar kaffe just då.

En annan sak som jag irriterar mig på är fattigdomsromantiken som emellanåt går överstyr. Det finns absolut inga mellanting. De fattiga är goda, lyckliga och fria. Vem behöver pengar till mat liksom? Självklart är Jack dessutom konstnärlig, charmig och umgås med enbenta franska prostituerade till vardags. Och med umgås menar jag att han pratar med dem, inget fuffens. Han är en fin kille helt enkelt. De rika däremot är antingen elaka eller tråkiga och har definitivt en pinne i arslet. Ett och annat undantag finns förstås - nyrika Molly och allas vår Rose.

Om det nu låter som att jag inte tycker om "Titanic" så är det helt fel. Kemin mellan huvudpersonerna är något utöver det vanliga. Och jag älskar Kate Winslet. Leonardo diCaprio är förstås också riktigt bra.

Kärlekshistorien får mig att darra på underläppen men det gör även den dramatiska isbergskrocken och förlisningen av Titanic. James Cameron har verkligen lyckats med avancerad teknik att få en sådan autentisk känsla som möjligt. Det är läskigt, spännande, gripande och sorgligt. Och man känner inte direkt för att åka på Finlandskryssning efter att ha sett "Titanic". Scenerna med människorna som sitter i livräddningsbåtarna utgör en väldigt speciell kontrast till scenerna på båten. Hos de förstnämnda är det tyst och ångestladdat, hos de andra kaos och panikartat. Det är starkt och imponerande.

Jag gillar inte Celine Dion och tycker att musiken till "Titanic" är lite väl tårdrypande. Men ändå, jösses vad många fina scener det finns i filmen. Särskilt trappscenen vid vägguret. Klart man vill hångla med en fattig konstnär.