The Human Centipede II 2011

Första filmen blev en kontroversiell snackis när den kom ut 2009 och snirklade sig in på diverse filmfestivaler världen runt. Handlingen var grotesk men enkel: en galen doktor vill skapa en mänsklig tusenfoting och tillfångatar tre personer som han syr ihop mun mot anus. Filmen var något av fenomenen som var tvunget att bli sedd för att bli trodd. Den var dock varken så splatteräcklig eller bra som man kanske hade hoppats utan mer en ganska konventionell B-skräckis. I uppföljaren är det värre.

Likt ”Wes Craven’s New Nightmare”, ”Blair Witch 2” och andra självironiska Hollywood-filmer så utspelas den här i ett annorlunda universum än originalfilmen, då huvudkaraktären är en person som tittar på filmen ”The Human Centipede”. Ni hajar? Fast han tittar på den om och om igen, han är besatt av den och har beslutat sig för att återskapa verket på egen hand.

Den stora skillnaden från första filmen är att där var skurken en psykotisk men välorganiserad doktor som visste vad han gjorde och gärna höll långa monologer om det. Här är det en tystlåten, modersdominerad knäppskalle med stirriga ögon som ser ut att ploppa ur skallen på honom. Lyckligtvis slipper vi visserligen de långa monologerna men bristen på repliker gör nästan filmen ännu mer outhärdlig.

Vår huvudkaraktär slår ner tolv personer (antalet han tänkt använda till sin mänskliga tusenfoting) med kofot, binder dem, slår ut deras tänder med hammare, skär upp deras knäskålar och klipper av nerver, och knipsar sedan ihop deras munnar och anus med en häftapparat (trovärdigheten haltar minst sagt). En av originalfilmens skådespelare, Ashlynn Yennie, dyker upp som sig själv innan en ren slakt börjar. Släng in en gravid kvinnas brutala öde och du har filmen i ett nötskal.

Jag gillar splatter och underhållningsvåld. Jag älskade ”Hostel” och flera av ”Saw”-filmerna, kunde till och med tycka att första ”The Human Centipede” hade sina stunder. Detta är dock enbart tom provokation i grådyster, äckelful form. Det svartvita fotot får den att stundvis likna en konstfilm i Roy Andersson-stil men så snart kroppsdelar ska börja torteras så blir det bara gegga av vad som kunde blivit något svartare och mer psykologiskt skrämmande.

För att film med detta slags innehåll ska fungera krävs antingen någon karaktär att sympatisera med, någon form av svart humor eller självironi, ett eggande tempo eller en tanke kring att berätta något. Denna film har inget. Det är tydligt att regissören Six vill chocka och uppröra oss men när filmen är slut är man mest besviken och lättad att det hela är över. Äckelpäckel utan mening, för att summera. Rob Zombie, kom tillbaka, allt är förlåtet.