En duva satt på en gren och funderade på tillvaron 2014
Synopsis
En mängd människoöden passerar revy och påminner oss om både människans sårbarhet och livets storslagenhet. Genom två kantstötta säljare av skämtartiklar får vi inblick i en hisnande tillvaro.
Info
Originaltitel
A Pigeon Sat on a Branch Reflecting on Existence (eng.)
Biopremiär
12 november 2014
DVD-premiär
8 juni 2015
Land
Sverige
Distributör
TriArt Film
Åldersgräns
15 år
Längd
Mer absurd än föregångarna
"En duva satt på en gren och funderade på tillvaron" är Roy Anderssons tredje film i den trilogi som börjat med "Sånger från andra våningen" och "Du levande". I 39 scener, varierande från korta till mycket långa, fortsätter han att ställa frågor om mänskligheten - varför ser samhället ut som det gör, varför vi inte kan kommunicera med varandra, vart är vi på väg.
Stilen känns igen. Stillastående tablåer (denna gång utan de små inzoomningar och panoreringar som faktiskt funnits ett par gånger i de två tidigare), med människor som från orörlighet rör sig långsamt inne i bilden, allt skildrat i gråtonade färger som ger filmen den där väldigt typiskt anderssonska looken. En upprepning? Tja, visst, men samtidigt är ju detta Roy Anderssons stil, det är hans sätt att berätta och det finns ingen som gör detta så bra som han.
Filmens två huvudpersoner, om man nu kan kalla dem det, är Jonathan och Sam, två misslyckade individer som drar omkring och försöker sälja skämtartiklar. "Vi vill att folk ska ha roligt", säger den ständigt deprimerade och gråtmilde Jonathan under de ständigt lika misslyckade kundbesöken.
Dessa båda herrar förekommer dock inte i alla tablåer (för det är så man får se på scenerna). Här finns bland annat en scen från Halta Lottas krog i Göteborg, där det slutar med att en manskör sjunger just låten om den krogen och betalar värdinnan med kyssar, här finns en magnifik scen där en liten nutida restaurang får besök av Karl XII och dennes karoliner (kungen rider in i restaurangen) och det finns en isande otäck scen mot slutet med tydliga paralleller till Anderssons mycket otäcka kortfilm "Härlig är jorden". Borgerligheten dricker champagne medan den ser på de brott den själv har beordrat.
Jag tror inte jag vill berätta mer om innehållet i "En duva...". Det är till för att åskådaren själv ska upptäcka det, inte få det berättat för sig, Jag skrev förut att jag inte riktigt vet om Sam och Jonathan är filmens huvudpersoner. Den har på många sätt en lösare struktur än de två föregångarna, den nya filmen känns mer absurd och på flera sätt kräver den mer av sin publik. Men att kräva någonting av publiken är självfallet bra och det är det Roy Andersson vill - hans filmer SKA väcka känslor och eftertanke, det ska vara bilder som både är roliga och skrämmande och som får oss att ta till oss och fundera över det som han vill säga.
När jag efter visningen här i Venedig träffade Andersson, berättade han att hans nästa film kan komma att bli den fjärde filmen i trilogin. Tja, får han ihop det, hör jag till dom som gärna ser den.
Gunnar Rehlin
Filmens två huvudpersoner, om man nu kan kalla dem det, är Jonathan och Sam, två misslyckade individer som drar omkring och försöker sälja skämtartiklar. "Vi vill att folk ska ha roligt", säger den ständigt deprimerade och gråtmilde Jonathan under de ständigt lika misslyckade kundbesöken.
Dessa båda herrar förekommer dock inte i alla tablåer (för det är så man får se på scenerna). Här finns bland annat en scen från Halta Lottas krog i Göteborg, där det slutar med att en manskör sjunger just låten om den krogen och betalar värdinnan med kyssar, här finns en magnifik scen där en liten nutida restaurang får besök av Karl XII och dennes karoliner (kungen rider in i restaurangen) och det finns en isande otäck scen mot slutet med tydliga paralleller till Anderssons mycket otäcka kortfilm "Härlig är jorden". Borgerligheten dricker champagne medan den ser på de brott den själv har beordrat.
Jag tror inte jag vill berätta mer om innehållet i "En duva...". Det är till för att åskådaren själv ska upptäcka det, inte få det berättat för sig, Jag skrev förut att jag inte riktigt vet om Sam och Jonathan är filmens huvudpersoner. Den har på många sätt en lösare struktur än de två föregångarna, den nya filmen känns mer absurd och på flera sätt kräver den mer av sin publik. Men att kräva någonting av publiken är självfallet bra och det är det Roy Andersson vill - hans filmer SKA väcka känslor och eftertanke, det ska vara bilder som både är roliga och skrämmande och som får oss att ta till oss och fundera över det som han vill säga.
När jag efter visningen här i Venedig träffade Andersson, berättade han att hans nästa film kan komma att bli den fjärde filmen i trilogin. Tja, får han ihop det, hör jag till dom som gärna ser den.
Gunnar Rehlin
| 2 september 2014 13:30 |
Skriv din recension
Användarrecensioner (1)
Har nu sett samtliga filmer i trilogin och kan konstatera att detta är den sämsta.
Den levde inte alls upp till mina höga förväntningar. Kändes mest som upprepningar av scener
man sett i de två tidigare filmerna. Överdrivet vitsminkade karaktärer med ofördelaktigt utseende,
som rör sej i slowmotion och har styltiga repliker har vi sett tidigare. Ser man en riktigt bra film så brukar
man inte ens reflektera över manuset. I det här fallet satt man och tänkte att scenerna säkert hade verkat roliga
i manus, men att de sen blev väldigt krystade på duken. Dock var scenen med karolinerna ganska underhållande.
Så se hellre om "Sånger från andra våningen" eller "Du levande" än att ödsla era biopengar på denna.
Andra kritiker (3)
"Efter tre filmer känns scenerna som rena slaggprodukter."