9 filmer som du antingen älskar eller hatar

Darren Aronofskys senaste surrealistiska mardrömsdrama "Mother!" har splittrat biopubliken. Göteborgsposten kallade den ”olidlig och pretentiös rappakalja” medan Kulturnyheterna sa ”ett mäktigt, närmast besatt bildflöde. Vackert. Välkomponerat.”

 

Det är häftigt hur ett och samma verk kan väcka så polariserade känslor hos tittarna. Vissa skapare lyckas helt enkelt balansera på den fina skiljelinjen mellan hat och kärlek. Vilka filmer som väcker dessa starka reaktioner är inte alltid lätt att förutspå, men en handfull regissörer, som Lynch och von Trier, tenderar att gång på gång producera historier som upprör och förför cineaster runt om i världen. Regissörer som helt enkelt gillar att medvetet jävlas med sin publik och filmindustrin.

 

Vi ska ta en titt på några andra filmer som gett upphov till vilda diskussioner.

 

 

Regissören Alexander Payne gillar snubbar och har dedikerat milsvis av film åt äldre mäns lidande. Kritiker hyllade ”Sideways” och kallade den för ”en sensuell och komisk resa”. En bromance från året då bromance blev inne, och som drastiskt lyckades minska försäljningen av Merlot. Jag gillar varken vin, golf eller kriser och såg inte heller tjusningen med filmen, men accepterar att den är en riktig kultrulle för somliga. Tetrarött eller Pinot?

 

 

 

Lars von Trier kan inte föra sig som vanligt folk och ska alltid ta upp det där pinsamma vid matbordet när alla andra bara vill ha det lite hygge. Hans senaste mastodontverk är inget undantag. Jag jobbade på bio när den hade premiär och minns de äldre kulturtanternas rosiga kinder när de kom ut från salongen. Moviezines egna Jakob Åsell menade att ”vi får här skörda frukterna av en oerhört lekfull filmskapare.” Andra menar att Trier sysslar med mysogyni och ”Vougish arthouse exploitation”. Nakenchock eller revolutionärt?

 

 

 

Heta män med magrutor som vrålar och slåss. Jag borde uthärdat mer än 15 minuter av detta retuscherade photoshop-spektakel, men det gjorde jag inte. Inte som Moviezines Mats Karlsson, som kallade detta för ”visuellt bländande och alldeles unikt”. Vid premiären fick den stående ovationer, men på pressvisningen en timme tidigare lämnade publiken salongen buandes. Snyder är också känd för att uppröra publiken med andra filmer, se bara till ”Man of Steel” och ”Watchmen”. Storslaget eller luktar det svettigt tubsock?

 

 

 

Filmen som både satte skakig handkamera och mockumentär på kartan samt myntade begreppet ”found footage” är en klassisk publikdelare. Det fanns de som hatade den för det åksjukeframkallande filmfotot, och de som menar att den är briljant i sitt avskalade upplägg som för tankarna till spökhistorier kring lägerelden. Ovanpå en redan kontroversiell berättarmetod har storyn dessutom ett öppet slut. Skräckkult eller tarmsflams för harhjärtade?

 

 

 

Filmen tilldelades plats nummer två i tidningen Empires topplista över de bästa indiefilmerna genom tiderna. Detta till trots gick filmen inget vidare på biograferna, men den drog fort till sig en dedikerad fanskara. US Weekley kallade den för ”a heady blend of science fiction, spirituality and teen angst.” Andra tyckte den var fruktansvärt tråkig och wanna-be-filosofisk. Frank or no Frank?

 

 

 

Lynch tenderar att alltid uppröra någon. Enligt många tappar han in på det som Lovecraft kallade för cosmicism, som bland annat rör mänsklighetens obetydlighet. Och det är nog just detta som får vissa att tycka det är överskattat flummeri som är konstigt för sakens skull, medan andra hävdar att det är magiskt bisarrt och briljant av samma anledning. Sokrates eller Paulo Coelho?

 

 

 

Vissa hävdar att filmatiseringen våldför sig på originalet medan andra uppskattar att man plockat in dialogen i en nutida miljö. Jag minns att detta var en film jag gillade i smyg eftersom de flesta runt mig avskydde den. Trots att filmen vann flera priser hävdade kritikern Roger Ebert ”I have never seen anything approaching the mess that the new punk version of Romeo + Julia makes of Shakepseare's tragedy”. Att vara eller icke vara?

 

 

 

Ridley Scott har flera gånger regisserat filmer som både hyllats och hatats av publiken. Filmen som är löst baserad på Philip. K. Dicks roman ”Androidens drömmar” känns på alla vis högaktuell, inte bara för uppföljaren utan också för berättelsen. Flera kallar den ett givet ”mästerverk” medan andra finner den fruktansvärt långtråkig och dötrist och tråkig ... och alldeles underbar eller som någon uttryckte det” filmen rör sig så långsamt framåt att jag kan se mitt hår växa.” Android eller människa?

 

 

 

Många minns nog fortfarande debatten som Roy Andersons senaste verk kickade igång efter premiären. Kulturfolk runtom i Sverige tröttnade till slut på hans berättarform och vissa höjde rösterna och tycktes genomskåda hans filmkonst för sin ”banalitet” och ”påstådda humanism”. På ett publikt plan vet jag flera som inte uppskattar dess humor och jag har full respekt för att inte alla finner djurexperiment roligt, även om jag själv tyckte det var en av det årets mest underhållande filmer. Humor eller krystad politisk propaganda?

 

 

Bubblare: ”The Big Lebowski”, ”The Royal Tenenbaums”, ”Lost in Translation”, ”Eyes Wide Shut”, ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind”, ”2001: A Space Odyssey”