Mord i Venedig 2023

Den 15 september är Agatha Christies födelsedag, och inbitna fans av deckardrottningen kan fira stort med en ny filmatisering på bio. Denna bygger på den något mindre kända romanen ”Hallowe’en Party”, som tidigare har adapterats i tv-serien ”Poirot” år 2010. Fansen kan vara lugna, tillräckligt mycket har ändrats för långfilmen - inte minst flyttas handlingen från England till Italien.
 
Vanligtvis så vackra Venedig dränks i mörker och regn, och blir till en riktig spökstad - både läckert och passande för ett mordmysterium i Halloweentema.
 
Den store mästerdetektiven Hercule Poirot (Kenneth Branagh) har gått i pension. Han har dragit sig tillbaka till en tjusig veranda, där han hellre mumsar på bakelser än löser brottsfall. Och om någon får för sig att störa friden, då ser hans livvakt till att slänga dem i kanalen.
 
Men när en gammal vän, mysterieförfattaren Ariadne Oliver (Tina Fey) knackar på med ett lockande erbjudande - att avslöja ett medium (Michelle Yeoh) som påstår sig kunna tala med de döda - triggar nyfikenheten igång den gamle Poirot.
 
Under en stormig Halloweennatt blir de inbjudna till ett pråligt men slitet palazzo för att bevittna och kanske genomskåda en andlig seans. Operasångerskan Rowena Drake (Kelly Reilly) hoppas få kontakt med sin dotter som drunknade året innan. Kåken sägs dessutom vara hemsökt, tyngd av mörka tragedier från förr, och det dröjer inte länge innan märkliga saker börjar hända. Saker som knappt ens Poirot kan hitta en logisk förklaring till.
 
Han har löst ”Mordet på Orientexpressen” och han har mött ”Döden på Nilen”. Den tredje filmen om den säregne belgaren, gestaltad och regisserad av Branagh, går i samma trygga och lätt teatraliska kammarspel-stuk. En lång rad misstänkta, instängda på begränsad yta, ska förhöras under en laddad natt. Lögner avslöjas och anklagelser flyger kors och tvärs, fram till den tillfredsställande finalen då vårt mustaschprydda geni lägger alla korten på bordet.
 
”Mord i Venedig” får dessutom ett extra lager av mystik då den står med ena foten i den övernaturliga andevärlden. Spökar det verkligen i stugan? Det är frågan som ska få även publiken att tvivla på allt de hör och ser. Frågan om vidskeplighet och tro, på andevärlden och på Gud, är återkommande - och inte helt ointressant för Poirot som själv har en rad spöken ur det förflutna att konfrontera.
 
Allt som allt bäddar det för en charmig mysrysare som får fart på de grå hjärncellerna, medan kalla kårar klättrar upp för ryggraden. En film som nog hade mått ännu bättre av att släppas på bio kring Halloween - som en vuxnare motpol till alla blodiga slashers.
 
Jämfört med Poirots två tidigare storfilmer känns det dock som att stjärnglansen svalnat något. Skådespelargalleriet är inte fullt lika namnstarkt, och de som borde leverera som bäst, de hålls tillbaka. Exempelvis ser jag en glimt av självmedveten humor i Tina Feys karaktär, skaparen av snaskiga mordmysterier som själv blir indragen i ett - här fanns utrymme för en mer lekfull tolkning. Och Jamie Dornans husläkare förblir en väldigt blek sidofigur. Det är först när han får sina känsloutbrott som man påminns om att han är en del av filmen.
 
Poirot själv? Ja, det är alltid fascinerande att se en skarp hjärna i arbete. Karaktären är Agatha Christies främsta av en anledning, och har varit populär i över hundra år. Dessutom gör Kenneth Branagh honom till en väldigt mysig, pedantisk och udda farbror. En folkkär outsider, som är omöjlig att tycka illa om. Fler filmer? Varför inte. Jag har hört att det kan finnas några böcker till att beta av.