Longlegs 2024

Började bra med snygg foto och enormt kuslig stämning, tänk Silence of The Lambs, Se7en och Copycat, men ju mer man får veta så rasar filmen ihop likt ett korthus. Den har bra idéer och en mörkt ton men är i slutändan en väldigt tom film utan en riktigt trovärdig story, det är precis som att filmskaparna slängt in allt de tidigare sett och blivit skrämnda av men glömde att göra något eget av det. Småläskigt för stunden men ingen klassiker på långa vägar. Betyget blir en klyschig 2/5.

Ännu en film som man gick på hypen och blev rejält besviken. Cage i all ära men inte ens hans prestation kan lyfta detta sömnpiller till film. En solklar 1:a från mig....

Varning! Tro inte på de goda recensionerna, varken här eller på IMDb. För det här är en nästan komiskt dålig "skräck-thriller" som kretsar kring en patetiskt usel "satanistisk" premiss som vi sett så många gånger förut. Besatta dockor som får folk att mörda… *gäsp*. Jag gissar att manusförfattaren sett När lammen tystnar + Annabelle + Dead Silence + Seven och tänkte att om jag kladdar ihop allt i en enda röra kommer det bli suuuperläskigt. Lite som att hamburgare är ju gott och det är ju även glass, chips och choklad så om jag blandar allt blir det suuupergott. Longlegs har flera problem och det största är att den är ofattbart seg. Handlingen kryper fram i snigelfart och efter 30-40 min började jag oroligt skruva på mig eftersom den där obehagliga känslan av att se en dålig film började infinna sig. Det visade sig tyvärr vara helt korrekt. Det saknas energi, det saknas överraskningar, det saknas twister och det saknas karaktärsutveckling. Bilarna/robotarna i Transformers har mer karaktärsutveckling än de i Longlegs, vilket understryks av att vi aldrig får svaret på vem Longlegs egentligen är och varför han (och filmen) kallas så. Det är också en mörk film - bokstavligt talat. Storyn ska väl utspela sig runt 80-talet och normalt gillar jag de bruna färgtonerna från den tiden, men här blir det bara överdrivet. Inte en enda scen, inte ens dagtid, utspelas i normalt ljus. Allt är filmat med ett brungrått filter, för det blir ju så jätteläskigt då – not. Huvudpersonen "Lee Harker" (Maika Monroe) som ska föreställa en FBI agent, agerar som en liten olycklig skolflicka i varenda scen och att hon är satt att lösa mord utförda av en satanisk seriemördare blir ett svårt piller att svälja. Tråkigt då hon gjort bra ifrån sig i It follows och The guest. ”Agent Carter” (Blair Underwood) är väl den enda som levererar, men samtidigt gör han en kliché FBI agent som vi sett tusentalsgånger. Svårt att misslyckas. Skådespeleriet dras också ner av att dialogerna är så långdragna, yxiga och totalt onaturliga och tyvärr blir Maika Monroe den som sänker betyget allra mest. Dessutom pratar alla i cirklar och gåtor vilket är ett billigt trick för att ska mystisk när man inte har en story som kan backa upp försöket. Men viktigast av allt - det händer nästan inget! Segheten liksom klibbar sig fast och inte blir det bättre med alla übertråkiga flashbacks från 1974 i 4x4 format. Jo visst, lite mord finns såklart med men allt sker i slow motion och försöken att baka in det i mystisk satanism tar bort all spänning. Så har vi stackars Nicolas Cage. Ju mer jag ser av honom numera som diverse absurda karaktärer, desto mer synd tycker jag om honom. Hur kunde det gå så fel för honom? Longlegs är kanske peak failure i hans karriär. Den som blir rädd för hans karaktär i den här filmen bör uppsöka en psykiater för den är nästan parodiskt. Skulle någon synas så där bland folk hade vederbörande antingen fått stryk eller blivit utskrattad. Min annars lättskrämda fru satt och vred sig under hela filmen - av tristess. Själv kom jag på mig själv att checka lite mail på mobilen. Det säger allt om filmen. Blir sämsta tänkbara betyg: 1/5 Ni har blivit varnade. Varsågoda,