Longlegs 2024
Synopsis
I jakten på en seriemördare upptäcker FBI-agenten Lee Harker en rad ockulta ledtrådar. Nu måste hon få grepp om vad de leder till, för att kunna sätta stopp för mördarens fruktansvärda dåd.
Info
Originaltitel
Longlegs
Biopremiär
30 augusti 2024
DVD-premiär
9 december 2024
Digitalpremiär
28 november 2024
Språk
Engelska
Land
USA
Distributör
Scanbox Entertainment
Åldersgräns
15 år
Längd
Nicolas Cages galenskap är perfekt i kuslig, krypande skräckfilm med David Lynch-känsla
RECENSION. Den hajpade seriemördarskräckisen "Longlegs" levererar nattsvart stämning och kuslig, krypande skräck. Det kan vi tacka regissören Osgood Perkins för.
Är det något man kan lita på när Nicolas Cage är inblandad så är det man blir lika underhållen som överraskad. Vare sig det handlar om påkostade blockbusters, usla C-filmer eller underliga indierullar så är hans energiska närvaro alltid en anledning att titta. Den här hajpade rysaren (som han medproducerat) tillhör den sistnämnda kategorin och utnyttjar skådespelarens excentriska spelstil.
Handlingen är tämligen simpel, nästan som tagen ur valfritt ”CSI”-avsnitt. På 1990-talet får en nykläckt, förmodat synsk FBI-agent (Maika Monroe) uppgiften att spåra en slug seriemördare (gissa vem?). Det bisarra i fallet är att mördaren själv inte närvarar vid brotten där pappor avrättar sina familjer och sedan sig själva.
Med undantag för det övernaturliga momentet är det en välbekant seriemördarjakt vi dras in i med de vanliga pusselbitarna i form av ledtrådar, meddelanden och återkommande detaljer som kopplas till mördaren. På pappret ekar det ”När lammen tystnar” och ”Seven” lång väg.
Där kommer regissören Osgood Perkins och hans ensemble för att leverera något utöver det vanliga. Perkins (ja, son till Anthony från ”Psycho”) har redan etablerat sig som spännande filmskapare inom skräckindiekretsar med skruvade titlarna ”The Blackcoat's Daughter”, ”I Am the Pretty Thing That Lives in the House” och ”Gretel & Hansel”.
Detta är dock första gången hans säregna stil når både en kommersiell publik (troligen tack vare en smart marknadsföringskampanj) och ett brett omfamnande från kritiker. Kanske för att hans bisarra manus fortfarande använder sig av en mer bekant, lättillgänglig genre. Men tro mig, detta är ingen generisk seriemördarfilm.
Vi vet redan baserat på närvaron av Nicolas Cage att det inte är någon simpel Hannibal Lecter-kopia vi har att göra med. Liksom titelbesten i ”Hajen” dröjer Perkins med att i fullt dagsljus presentera Cage i hans redan smått ikoniska gestalt. Men redan tidigt får vi smakprov på hans vidriga makeup och udda stämma.
Cage är som sagt en av våra mest spektakulära skådespelare och speciellt inom skräckgenren känns det som om hans rollprestationer bara blir mer och mer ohämmade. Detta är inget undantag men här fungerar galenskapen i sin kontext. Longlegs är ingen vanlig seriemördare och ”Longlegs” är ingen vanlig skräckthriller.
Men Cage är inte heller stjärnan här och det känns mer som Perkins välförtjänta genombrott hos den bredare publiken. Huvudrollsinnehavaren är istället alltid sevärda Monroe, som redan bevisat sig kunna hantera genren med filmer som ”The Guest”, ”It Follows” och ”Watcher”. Här ger hon oss en mer vuxen, mogen hjältinna som balanserar traumatiska barndomsminnen med att etablera sig som ett värdigt proffs i FBI.
Det är också kul att se pålitliga, lite orättvist bortglömda proffs som Blair Underwood och Alicia Witt i viktiga biroller. Underwood gör en charmig FBI-chef som är mer intressant än den vanliga typen. Witt, kanske mest känd som final girl i 90-talsslashern ”Mördande legender”, hotar att stjäla Cages uppmärksamhet med en effektivt vansinnig och skrämmande insats som Monroes mamma.
”Longlegs” har hajpats som den läskigaste filmen på flera år och det är kanske att ta. Det är mer kuslig, krypande skräck än någon chockerande skrämselhicka. Men Perkins rycker med oss i sin bisarra värld av våld och ondska med fungerande små medel. Det avhandlas teman som krossad familjedynamik och våld i generationer utan några övertydliga fingervisningar.
De som sett regissörens tidigare filmer vet vad som väntar när det kommer till nattsvart stämning och dyster atmosfär. Andra bör göra sig redo på en annorlunda typ av skräckfilm. Det är definitivt mer David Lynch än Wes Craven. Den kräver mer tålamod och fokus än den bjuder in till popcorn och lösgodis.
Att det är en film som bygger på mer stil än innehåll ska inte hymlas med. Berättelsen är något av ett rörigt pussel som gärna hoppar i tiden hipp som happ. Finalens stora ”twist” är kanske inte heller så oförutsägbar som man velat. Men det känns kanske inte heller riktigt som poängen. Vi presenteras och dras in i en mardröm där antingen en mördare eller en bevakande djävul ständigt lurar runt hörnet.
Det är ett konstigt, obekvämt men välkommet bidrag till såväl skräck- som seriemördargenren. Speciellt den sistnämnda har inte belönats med något särskilt minnesvärt bidrag sedan sent 1990-tal. Denna ser redan ut att bli en vattendelare mellan de som hyllar och de som inte riktigt ser värdet i det okonventionella filmskapandet. Men medan den absolut kräver en viss smak så är det ett unikt, spännande och skrämmande bidrag till genren.
"Longlegs" får ett stort lyft av sin ensemble men är samtidigt ett starkt bevis på Perkins kvaliteter. Vad han gör med Stephen Kings ”Den förskräckliga apan”, som filmatiseras som ”The Monkey” nästa år, blir ytterst spännande att se. Pappa Norman Bates skulle varit stolt.
| 16 augusti 2024 08:45 |
Läs mer om
Bioaktuellt
Skriv din recension
Användarrecensioner (4)
Väldigt udda film som inte blir speciellt spännande. Cage är konstig men inte så skrämmande direkt. Höll nästan på att somna så inget jag kommer se igen.
Började bra med snygg foto och enormt kuslig stämning, tänk Silence of The Lambs, Se7en och Copycat, men ju mer man får veta så rasar filmen ihop likt ett korthus. Den har bra idéer och en mörkt ton men är i slutändan en väldigt tom film utan en riktigt trovärdig story, det är precis som att filmskaparna slängt in allt de tidigare sett och blivit skrämnda av men glömde att göra något eget av det.
Småläskigt för stunden men ingen klassiker på långa vägar.
Betyget blir en klyschig 2/5.
Ännu en film som man gick på hypen och blev rejält besviken. Cage i all ära men inte ens hans prestation kan lyfta detta sömnpiller till film. En solklar 1:a från mig....