Annihilation 2018

I ett medium som nu har nästan 130 år på nacken känns det mer och mer sällsynt med riktigt originella produktioner som överraskar och tillför något nytt till filmens vokabulär. Det gäller inte bara den boom av remakes, prequels, reboots och liknande som präglar filmklimatet just nu, utan även i botten på originalmanus kan man hitta kantstötta berättarstrukturer och karaktärsmallar som återanvänds gång på gång.

 

Därför är det alltid tacksamt när filmer som Alex Garlands "Annihilation" dyker upp, filmer som bara osar originalitet och innovation. Storyn kretsar kring biologen Lena (Natalie Portman) som oväntat dras in i den topphemliga operationen kring "the shimmer", ett mystiskt såpbubbleliknande naturfenomen som sakta expanderar och sväljer allt i sin väg. Tillsammans med en grupp kvinnliga forskare med militärbakgrund får hon uppdraget att söka efter dess epicentrum, trots att de föregående expeditionerna har varit rena självmordsuppdrag.

 

På pappret känns inte den premissen som något extraordinärt och under filmens gång är det enkelt att dra paralleller till allt från "Arrival" och "Predator" till "2001: A Space Odyssey" och "The Fountain", men ju längre in i the shimmer vi kommer, desto mer avviker Garland från mallen. I den drömska och fullkomligt spektakulära finalen har han vågat nog lämnat alla konventioner och mallar bakom sig och tar oss med ner i en abyss av surrealism och ljuvliga mindfucks. 

 

Även de visuella science fiction-koncept som Garland introducerar känns helt unika och flera av dem fick mig att fullständigt tappa hakan. Både växt- och djurlivet inne i the shimmer har muterats åt diverse håll och han får därför möjligheten att leka loss rejält med designen. Allt är färgstarkt, dränkt i ett mjukt skimmer och väldigt tydligt psykedeliskt, vilket ger ett idylliskt intryck som kolliderar med känslan av terror och ångestliknande obehag på effektfullt sätt. Inte ens i "paradiset" går man säker.

 

När den nämnda terrorn väl kommer, då kommer den med besked. Det finns nämligen ett antal scener i "Annihilation" som kan utmana vilken skräckfilm som helst när det gäller ren mardrömspotential. Utan att avslöja för mycket så präglas djurlivet som nämnt ovan av kreativa mutationer och korsningar av arter, vissa trevligare än andra. Garland skruvar dessutom stundtals upp det grafiska våldet rejält och en specifik sekvens fick det verkligen att krypa i magen på mig. 

 

Den förvirring och chock som hade drabbat vem som helst på en plats där naturens lagar inte gäller gestaltas på fläckfritt sätt av Natalie Portman. Garland vet precis hur man ska använda hennes ofta stoiska och kalla skådespeleri och under hennes behärskade yttre kan man ana en ocean av mörker och smärta. Jennifer Jason Leigh, Tessa Thompson, Gina Rodriguez och Tuva Novotny lyckas också bygga riktigt känslomässigt rika karaktärer trots begränsad speltid, likaså den alltid lika minnesvärda Oscar Isaac som spelar Lenas plågade partner. 

 

Även när man gräver sig djupare ner i berättelsen och tittar på vad som strömmar under ytan är "Annihilation" en mycket nyanserad och intelligent film. Det centrala temat som Garland utforskar är självdestruktion, och jag tycker att han även där beträder ny mark. Filmer om självmord har vi sett tidigare, men här handlar det snarare om en mer långsiktig, lågintensiv och ibland till och med undermedveten typ av självdestruktion som jag tror många kan identifiera sig med.

 

Expeditionen består av mer eller mindre trasiga människor som var villiga att kasta sig in i det okända utan garantier eller säkerhetsnät. Alla har problem de tampas med på olika sätt, vilket ger många fascinerande infallsvinklar som väcker tankar och utmanar fördomar om psykisk ohälsa. Det blir inte övertydligt eller predikande heller, utan det hålls på helt rätt nivå. Särskilt med Lena, som vi bit efter bit får veta mer om, hittar Garland helt rätt balans och når fram till ett crescendo som för mig var ohyggligt emotionellt tillfredsställande.

 

Med allt detta sagt är dock inte "Annihilation" en film för alla. Den är långsam, spirituell och utmanande och styr undan från alla enkla svar. De som förväntar sig en ny "Arrival" kommer bli besvikna, för särskilt under den experimentella sista halvtimmen blir det tydligt att det här snarare än 2018 års "Under the Skin". För mig som älskade den sistnämnda är det dock att föredra, och fullpoängaren är svidande nära.