Guillermo del Toro's Pinocchio 2022

Guillermo del Toro gör det igen. Bevisar att de mest spännande, kreativa filmskaparna i Hollywood inte nödvändigtvis är jänkare själva. För där Robert Zemeckis nyversion av historien om pojken i trä gjorde få glada när den kom tidigare i år så bjuder del Toros animerade variant på den filmmagi vi väntar oss från den mexikanske regissören.

 

Där klagomålen kring Zemeckis film handlade mycket om brist på själ och att man kanske lutade sig lite väl mycket mot Disneys tecknade klassiker från 1940 så gör del Toro berättelsen tacksamt nog sin egen. Här finns gott om själv, hjärta och värme men även en del mörker speglat i Carlo Collodis italienska originalroman från 1883 samt inte minst i del Toros egen filmografi.

 

Vi följer som vanligt träsnidaren Geppetto (med David Bradleys trygga röst) och hans fattiga, ensamma tillvaro i en italiensk by. Vi befinner oss dock denna gång i det fascistiska 1930-talet och Geppetto är tyngd av sorg efter sin döda son. I alkoholiserat raseri lagar han en trädocka som substitut för sonen och som bekant ges denna snart liv av en god fe.

 

Att del Toro använder sig av verkliga krig som metaforer för mänskliga teman är knappast något nytt - hans andra film, rysaren ”The Devil’s Backbone” (2001), berättade en kuslig spökhistoria i skuggan av spanska inbördeskriget. Den största ändringen i historien här är att Pinocchios ökända förvandling till åsna ersatts av en inspirerad del om barnsoldater. Som väntat när del Toro håller i spakarna är det kanske inte helt lämpligt för de minsta barnen men inte heller så makabert som det låter.

 

Men förutom den pålitligt järnstarka regin av del Toro - vars fäbless för de udda och vanställda hjältarna passar Pinocchio som handen i handsken - så är animationen här magnifik. Det är långfilmsdebuterande (!) medregissören och stop motion-veteranen Mark Gustafsons (”The PJs”) prestation. Varje bildruta är som ett konstverk och det är en perfekt kombination av klassik och modern känsla.

 

Animationen går hand i hand med del Toros karaktäristiska monster - valen från Disneys version har ersatts av en härligt utstuderad version av ”den hemska hundfisken” från Collodis roman, och några underjordiska sekvenser i helvetet bjuder på några inspirerade demoner. Allt gjort med del Toros hjärtliga humor och värme.

 

Med trallvänliga musikalnummer, pricksäkra röstskådespelare (Cate Blanchett som apa!) och ädla budskap kring livet, döden och ovillkorlig kärlek så är det ett magiskt äventyr för stora och små som värmer gott i höstmörkret. Med tanke på att det tydligt är ett kärleksprojekt till del Toro som sköts upp i många år för att nästan ställas in helt så ska vi vara glada att vi äntligen får avnjuta det. Och Disney lär vara gröna av avund - med all rätta.