Unhinged 2020

Bilköer är en ständig inbjudan till mikroaggressioner – kombinera dåligt körvett med frustration och tristess så får du en bitter brygd. Men sällan går det så långt åt helvete som för separerande mamman Rachel. Efter en sällsynt dålig dag då hon mist jobbet på grund av sagda bilkö, ragetutar hon åt fel främling.

Om man någonsin önskar att en fönsterruta inte åkte ner och en konversation inte inleddes är det där och då. Främlingen inleder en hård ordväxling med Rachel och hennes son som inte faller väl ut. Det hade kunnat sluta där, men nu råkar vi veta att denne man precis mördat sin exfru och hennes nya karl inom loppet av filmens första minuter. Prognosen för dagen är således blodig och Rachels redan dåliga dag kommer nå nya gränser. Det pirrar förväntansfullt utefter ryggraden.

Russell Crowe är filmvärldens motsvarighet till en pansarfil. Grov och respektingivande men förvånansvärt flexibel har han visat prov på sina färdigheter i filmer som ”Gladiator” och ”A Beautiful Mind”. När han axlar rollen som en psykopat som ger sig på en ensamstående mamma gör han det till sin show. Hans hotfullt imposanta gestalt fyller duken till bredden, fysiskt och dramaturgiskt – här lämnas ingen scen omjölkad när det gäller hatfyllda blickar och repliker framförda med sammanbitna käkar.

Få skådespelare har kapaciteten att sända rysningar genom extrema närbilder på deras vildsint stirrande blick, men räkna Russell Crowe till den listan. Relativt okända Caren Pistorius har den något otacksamma uppgiften att tävla om scenutrymmet mot denna gigant – något hon gör med äran i behåll.

 

Efter den effektfullt mordiska inledningen lär vi känna Rachel och hennes son Kyle (fint spelad av Gabriel Bateman) i ett rörande samspel. Filmen bygger skickligt upp spänningen – inledningsvis tolkas främlingen som en tölp som gradvis blir alltmer obehaglig tills aggressionerna trappas upp till dödligt våld. ”Unhinged” är inget för känsliga tittare –en särskilt brutal scen på en diner lär hänga med tittaren långt framöver.

Tyvärr kommer filmen till en punkt då den eskalerat bortom nya idéer. Att främlingen när ett hat mot alla i samhället rättfärdigas med en diffus samtidskommentar om eskalerande våld och psykisk ohälsa i ett montage av våldsamma nyhetsklipp. Med tanke på all fokus på främlingen hade han kunnat bli något mer än en knappt mänskligt Michael Myers-typ med ett slentrianmässigt tal om orättvisor och opålitliga kvinnor. Joel Schumachers klassiska ”man tappar greppet och går bärsärk”-film ”Falling Down” är ljusår bättre.

”Unhinged” levererar det titeln lovar och mer därtill. Bromspedalerna är kapade och spärrarna har körts över och mosats i gruset. Biljaktsscenerna är (för) många och det serveras realistiska stunts på löpande band. I slutändan är filmen dock varken så originell eller spännande som inledningen lovade. Med lite färre klyschor och en mer genomtänkt backstory eller mer fokus på karaktärerna (Caren Pistorius gör en habil insats men filmen är i akut saknad av biroller att spela mot) hade den kunnat växa. Men som underhållning för stunden funkar den gott nog.

Någonstans i vårt medvetande finns en gruva byggd av fasa och fantasi. Där förvaras varelser av det djupaste mörker, de fiktiva mördare som håller oss vakna om natten. Till denna lista kan somliga av oss nu lägga till Russell Crowe.