Glass 2019

När vi återser Bruce Willis som David Dunn, har säkerhetsvakten blivit med en egen butik. Bakom fasaden finns dock en motvillig hjälte, en man som funnit sig i sin roll som samhällets beskyddare, och smyger runt i regnponcho för att spöa busar.

I en annan del av stan gömmer sig Kevin (James McAvoy), eller någon annan av hans 23 personligheter, med fyra kidnappade tonårstjejer. När som helst kan han släppa fram The Beast, sin monstruösa sida som käkar cheerleaders till frukost.

Karaktärerna känns igen från övernaturliga dramat "Unbreakable" (2000) och lågbudgetrysaren "Split" (2016). Regissören M. Night Shyamalan har äntligen fullföljt sin dröm om en trilogi (inofficiellt kallad Eastrail 177-trilogin) om supermänniskor, och låter "Glass" binda samman de två populära, fristående filmerna. Man behöver inte ha sett de tidigare, men det rekommenderas, om du nu mot förmodan sovit under en sten och missat två vassa thrillers. Och alla tillbakablickar i denna kommer bli lite mer logiska.

Den första halvtimmen är vass och lovar gott. Men tempot börjar halta redan när både David och Kevin fångas av polisen. De förs till dårhuset, naturligtvis, eftersom båda påstår sig ha övermänskliga alter egon. Där väntar redan en gammal bekant - rullstorsburne serietidningstoken Mr. Glass - samt psykiatern Ellie Staple. Hennes roll är att försöka prata vett med den udda trion, och övertyga dem att de bara är vanliga människor med storhetsvansinne.

Det är här, på tidernas sämst bevakade mentalsjukhus, som större delen av dramat utspelar sig. Shyamalan har varnat publiken för att det ska bli mer "Gökboet" än "Avengers". Något karaktärsdrivet och intellektuellt, som ett psykologiskt laddat kammarspel? Nej, så roligt ska vi inte ha det. Snarare är det pratigt och utan något tydligt mål.

Här ligger filmens stora problem. När hjälten låses in, när skurken berövas sina krafter, och när de sen tvingas sitta i gruppterapi tillsammans - då finns det liksom ingen konflikt, ingenting som för handlingen vidare eller håller intresset uppe. Förutom kanske hoppet om en stor showdown i slutet (det är ju ändå en serietidningsfilm) och någon oväntat twist (det är ju ändå Shyamalan).

Räddningen skulle vara om Shyamalan var en mästare på dialog, men några sådana superkrafter har han ännu inte visat upp.

Sedan "Unbreakable" kom år 2000 - verkligen en film före sin tid - har superhjältegenren exploderat på oanade sätt. Diverse färgstarka eller nattsvarta varianter på kampen mellan gott och ont, laddade med stora CGI-strider och enormt stora förväntningar hos fansen. I den sammanhanget ska Shyamalan ha kredd för att våga göra något annorlunda, en mer jordnära och nedtonad historia, som fortfarande är starkt förankrad i serietidningarnas bekanta värld.

Han har också gjort tre tematiskt och visuellt skilda filmer, och älskar uppenbarligen den här världen och mytologin. Men han har svårt att väcka samma passion i mig som tittar. Och då gillar jag skarpt både "Unbreakable" och "Split" (och antagligen fler Shyamalan-filmer än vad jag borde erkänna).

Ibland hyllad, lika ofta hånad. Det är en ojämn regissör. Han kan uppenbarligen hålla publiken på helspänn som få andra kan, det har vi sett i några mästerliga filmscener genom åren. Men utan att man riktigt förstår vad som är hans kryptonit, växlar Shyamalan mellan riktigt spännande och rejält stinkande filmer.

Med "Glass" lyckas han inte bygga upp någon spänning, eller ge publiken någon intellektuell utmaning. Istället kryssar filmen mellan pratiga scener, faller ner i stora plotholes, och knyts ihop av lösa och långsökta sammanträffanden. Det är inte mycket som är logiskt i "Glass". Mystiken är som bortblåst. Trovärdigheten haltar till en nästan skrattretande gräns. Vad vill han säga? Ska man känna något?

Det är iallafall alltid trevligt att se Bruce Willis i stora roller igen, det har blivit lite väl många bortglömda dvd-titlar på sistone. Samuel L. Jackson borde ha blivit filmens stora behållning, men hans få repliker är begränsade till att dra ständiga paralleller till serietidningar. Synd på en fängslande karaktär.

Istället är det James McAvoy som stjäl showen, och gör imponerande byten mellan vitt skilda personligheter. Han växlar både dialekt och kläder på nolltid, ibland flera gånger i samma scen. Skådespelarens mångsidighet är häftig att se: hur han med nya ansiktsuttryck eller en minimal ändring i sin hållning blir en helt annan person. Tyvärr blir de mest platta karikatyrer, och man bryr sig inte riktigt om vem som är vem i "The Horde".

 

Jag kan klart förstå att fans av de tidigare filmerna inte vill missa "Glass", och det finns som sagt godbitar att hitta här och var. Men säg den trilogi som avslutas på topp? Shyamalan har prickat in några underbara thrillers i sin karriär, men även han är ju bara människa.