The Strangers: Prey at Night 2018

Förr i tiden var det pilska ungdomar på sommarläger som låg sämst till i skräckfilmer, åtminstone sådana med psykotiska mördare. Sedan på 2000-talet blev gifta eller förlovade par hotade, inklusive i den tio år gamla föregångaren till denna, ”The Strangers”. Nu är det alltså hela familjer som ska jagas och slaktas.

När den rebelliska tonårsdottern ska lämnas av i en specialskola så övernattar hon med föräldrarna och brodern i några släktingars husvagnspark. Vad de inte vet är att de maskerade galningarna från första filmen redan gjort slarvsylta av nämnda släktingar och ni kan ju gissa vilka som är nästa tilltänkta offer…

Sällan har jag suttit så omväxlande skrämd och frustrerad när jag sett på en skräckfilm. För här finns den nerv, det obehag och den intensiva spänning som originalfilmen erbjöd. Då fler karaktärer är inblandade står mer på spel och det blir lite ”mer av samma” i gammal uppföljartradition, på ett inte helt negativt sätt.

Samtidigt beter sig rollfigurerna nästan generande korkat ibland. Det är som om man helt glömt bort de regler som ”Scream” etablerade redan 1996. Gå inte iväg ensam. Göm dig inte i tveksamma vrår. Undersök inte mystiska lokaler. Och säg aldrig ”Jag är snart tillbaka!”. Vad mer frustrerande är att när våra hjältar hamnar öga mot öga med våldsverkarna så gör de knappt motstånd.

Mycket är ju för att storyn ska fortsätta och det är ingen hemlighet att det är svårt att låta karaktärer i skräckfilmer agera vettigt (ring polisen, greppa ett vapen, lägg benen på ryggen) utan att filmen är över. Man gör här sitt bästa för att komma över de värsta hindren men nästan lika ofta tar man sig för pannan över hur dumt vissa agerar.

Men det är trots allt en skräckfilm och dessutom en uppföljare. Den tar sig själv på allvar men med rätt då mellan de värsta inslagen av ”men spring då för fan!” så är det både spännande och obehagligt, utan att förlita sig alltför mycket på hoppa-till-effekter. Man vältrar sig lite för mycket i det brutala våldet stundtals men det hör nästan genren till.

Skådespelarna gör sitt och levererar känslan av ren, skär skräck och hopplöshet fint. Bailee Madison och Lewis Pullman (son till Bill) fungerar fint som livrädda syskon och deras relation är en befriande omväxling från genrens vanliga kärlekspar. Christina Hendricks är lite bortkastad som mamma men förgyller de scener hon medverkar i.

”The Strangers: Prey at Night” får mitt skräckälskande hjärta att bulta på bra och någonstans är ju det ändå filmens syfte. Detta trots att man går över nästan skrattretande ”Hatchet”-gränser vad gäller trovärdighet i finalen. Och nej, vi köper inte att den bygger på ”verkliga händelser”. Men för lite rysmys i 85 minuter duger den.