Ouija 2014

Laine och Debbie är bästa vänner, som i sin barndom lekte de med och fasades av en Anden i glaset-bräda. Debbie fortsätter lattja med den i smyg när hon blivit äldre och tar plötsligt på ett brutalt sätt sitt liv. Den chockade Laine hittar hennes bräda och försöker (såklart) med hjälp av den få kontakt med sin bästis, ihop med några av deras gemensamma vänner. Debbie svarar. Tror sällskapet. Men så dör plötsligt en till av vännerna, varefter resten förstår att det inte alls var Debbie de kom i kontakt med och att antagligen allas liv snart i fara.

Filmen har på sätt och vis ett lika löjligt som ändå skrämmande upplägg. ”Final Destination” möter en hel drös av filmer på temat onda-andar-från-andra-sidan-vill göra-folk-illa och det är en kombination som ofta är mycket otäck och också rätt underhållande. I tanken. För om det ska fungera på film måste det helst göras på ett sätt som andas åtminstone lite nytt. Inget av det som sker i ”Ouija” är något som inte har gjorts innan, då det dessutom gjordes bättre. 

Manuset är så fullt av logiska håligheter att en ost från Schweiz i jämförelse verkar solid. Hela tiden gör och säger någon något som inte känns minsta vettigt och även om skräckisar på sätt och vis går ut på att människor beter sig så, bör det finnas en antydan av förnuft inblandat.

Tempot är rätt segt till en början och även om ”Ouija” får upp farten cirka halvvägs blir det aldrig därefter varken originellt eller egentligen värst spännande heller. Men visst, filmen lyckas ändå skrämma upp mig ett par gånger med hyfsat effektiva bilder och väldigt högt ljud.

Med risk för att låta upprepat negativ så är skådespeleriet inledningsvis nästan ännu sämre än manuset. Det tar sig något i och med filmens gång och Olivia Cooke ("The Quiet Ones") är överlag stabil i huvudrollen, medan resten mest bara ser rädda ut. Rädda ska de vara, men jag vill ha något mer också. Att jag inte får det skyller jag inte nödvändigtvis på bristande talang så mycket som (åter igen) ett rätt uselt manus som de alla måste arbeta med, eller snarare emot. Replikerna är emellanåt så tomma att de plågsamt länge ekar i mitt öra och deras innebörd verkar inte ha någon laddning hos de som uttalar dem heller, varför all form av eventuell trovärdig och rationell reaktion hela tiden uteblir. 

Samtliga skådespelare är sådär extremt Hollywoodstylat snygga att man som vanlig dödlig får panik. Och missförstå mig rätt nu. Det gör verkligen ingenting att skådisarna är trevliga att titta på, eftersom trevligt är… ja minst sagt trevligt. Men när ytan så tydligt sker på bekostnad av innehåll, både var gäller agerandet och filmen i helhet gör det ont i mig. Och ”Ouija” smärtar. Mest för att jag någonstans känner att detta faktiskt skulle ha kunnat bli bra, om bara lite mod och ork hade funnits. För potential saknas inte. Nej, inte alls. Inte så mycket som tyvärr det färdiga resultatet saknar det mesta andra.