Vermin 2023

Kaleb delar lägenhet med sin syster Manon i en av Frankrikes förorter. Deras mamma gick bort för två år sedan, och Kaleb har svårt att släppa minnet av henne. Han hankar sig fram genom mer eller mindre olagliga ströjobb medan Manon genomgår ett slags renoveringsraseri i ett försök att rusta upp föräldrahemmet och få det sålt för att kunna gå vidare i livet.

 

Kaleb må vara lite ljusskygg i sina förehavanden, men han hyser en stark kärlek till sitt område och sina grannar, och människorna i huset är som en stor familj.

 

Kalebs hobby är reptiler och insekter, varför han inte tvekar när han en dag får tillfälle att skaffa sig en olagligt importerad spindel. Vad han inte vet är att detta är en enormt giftig och farlig spindelart, som man gör bäst i att hålla sig långt ifrån. Oturligt nog för Kaleb och hans grannar lyckas spindeln smita, och börjar föröka sig i rasande fart. Men inte nog med det, varje ny generation spindlar blir inte bara fler, utan även större, och större, och större.

 

Snart hålls hela huset i skräckfylld karantän, där polisen vägrar släppa ut någon samtidigt som de boende desperat försöker undkomma spindlarna. Kaleb vill inte lämna sina grannar i sticket, men det är döda eller dödas som gäller, för både spindlar och människor. Vem kommer att vinna i slutändan?

 

Filmen har vunnit ett flertal priser vid ett par olika filmfestivaler runtom i världen, och varit nominerad till två priser vid César Awards, som är Frankrikes motsvarighet till Guldbaggegalan. Det är lätt att förstå varför den rönt uppmärksamhet, för det här är mycket mer än en slarvigt ihopslängd skräckkliché. Snarare tvärtom. Här finns sidohistorier för karaktärerna, som faktiskt har svärta och en äkthet i sig; något som “läskiga mördardjur”-genren inte direkt dignar av i vanliga fall.

 

Vi får dessutom en ovanlig och besk moralkaka i form av hur polisen agerar gentemot de boende. Trots att det kommer med en inramning av onaturliga giftspindlar är det en tydlig och vass kommentar till hur myndigheter hanterar det utanförskap och den segregation som ofta uppstår i förorter.

 

En annan tråkig skräckfilmsklyscha som vi slipper i “Vermin” är när karaktärerna beter sig ologiskt. Här går ingen rakt in i spindlarnas bett medvetet, utan gör allt de kan för att neutralisera eller komma undan faran. Till största delen känns karaktärernas agerande ytterst mänskligt och rimligt, samtidigt som deras rädsla och skräck är påtaglig. Det tydliga obehaget och den ökande faran hjälper till att ge pulsen en rejäl skjuts flera gånger.

 

Dock hade berättelsen tjänat ännu mer på att hållas in lite. Istället för enorma spindlar räcker det gott och väl med riktigt stora varelser. När insekterna blir större än vad ens medvetande kan koppla till en faktisk verklighet känns det inte lika läskigt längre. Detsamma gäller för volym. Hundra spindlar där var och en är lika stora som en vuxen mans hand är långt mer skrämmande än tusentals spindlar överallt, där en stor del av dem är totalt överdimensionerade. 

 

Den genomtänkta intrigen och adrenalinet räcker dock hela vägen in i mål, vilket gör “Vermin” klart sevärd. Om inte annat är det faktum att man använt sig i viss mån av riktiga spindlar det lilla extra som gör att filmen särskiljer sig från typiska CGI-monster av standardkvalitet.

 

Biosugna araknofober gör med andra ord bäst i att bereda sig på (delvis) äkta spindelterror.