La La Land 2016

Damien Chazelle är den unge manusförfattaren/regissören som gav oss ”Whiplash” för något år sedan. Nu har han valt att ta steget från musikfilm till musikal och det må låta som ett skutt, men faktum är att han här gör något helt nytt och framförallt så gör han det faktiskt till och med ännu bättre än sist.

Mia och Sebastian är två unga människor i LA som av en slump träffas och blir förälskade. De kämpar med sina respektive karriärer, hon som skådis och han som jazzpianist och drömmer om framgång. Men drömmar är ibland ämnade att bara drömmas och inte alltid förverkligas, vilket de båda på olika sätt bittert får erfara.

Emma Stone och Ryan Gosling spelar huvudrollerna i denna romantiska komedi och de har otroligt härlig kemi sinsemellan. De är så roliga och sköna att jag, trots mitt numera högst påtagliga tvivel mot äktenskap, omedelbart vill gifta mig med dem båda. Dessutom sjunger de förvånansvärt tonsäkert och dansar nästan ännu bättre.

”La La Land” utspelar sig i drömmarnas stad Los Angeles. Det är överlag ett drömskt sken över filmen, som är färggrannt stilistisk och egentligen fullständigt orealistisk (för ingen brister ju ut i sång bara så där), men samtidigt känns karaktärerna och deras historia äkta och väldigt lätt att relatera till. Även det förträffliga fotot av svenska Linus Sandgren förstärker drömbilden och kameran är liksom skådisarna välkoreograferad och blir nästan som en karaktär i sig där den dansar runt i de olika scenerna.

Filmens första scen är ett långt och helt makalöst sång- och dansnummer som får det att rytmiskt rycka lite varstans. Det är omöjligt att inte skratta högt och applådera efteråt och ungefär i den andan fortsätter det sedan. Men visst finns det en underton av melankoli och livet är trots de många glättiga tonerna inte heller i ”La La Land” en schlager, fast det är till för att levas och om något, så är det just det filmen uppmuntrar till. 

Jag känner så mycket under visningen att jag mot slutet inte kan hålla tillbaka tårarna, utan kapitulerar och tjuter till sist som ett barn av ren och pur glädje. Det är smått fantastiskt med upplevelser som påverkar en så och jag är glad att jag är mottaglig för dem. Men ännu gladare är jag att jag fick med mig några viktiga tankeställare om mitt eget liv och vad i det som är värt att kämpa för.

Den som tänker att musikal inte är för hen, får genast tänka om. ”La La Land” är för alla! Musiken och sången är otroligt viktiga komponenter i filmen och betonar vad den i grunden handlar om. Det här är en sprudlande kärlekshistoria och en hyllning till just livet och våra drömmar. Ibland slår drömmarna in, ibland inte, fast det spelar mindre roll, det viktigaste är att överhuvudtaget ha vågat ha några.

Ett tillägg inför den svenska biopremiären: Jag har sedan världspremiären i Venedig inte kunnat sluta tänka på "La La Land". Varje gång med tårfyllda ögon och ett stort leende på läpparna. Ett antal genomläsningar av denna tokhyllande recension bekräftar också å det tydligaste min egen farhåga, jag snålade i betygsättningen! Detta är inget mindre än en självklar full pott, ett mästerverk och därmed en solklar femma i min bok. Allt annat vore skamligt och helt fel. Så jag ber ödmjukast om ursäkt för mitt fegande, jag gör om, gör rätt och slänger dit ett MZ till.