Drottning Margareta 2021

Drottning Margareta är känd i historien som den regent vilken förenade de nordiska länderna. Under sin tid styrde hon över hela Norden och i 126 år rådde fred tack vare hennes insats. Något som enligt filmen krävde sina uppoffringar.

 

Filmen baseras nämligen på berättelsen om den ”Falske Olof”. En man som en dag dyker upp vid hovet och hävdar att han är Drottning Margaretas ende son. Detta efter att denne trotts varit död de senaste15 åren. Han begär därmed också tronen tillbaka. Dilemmat är att drottningens adoptivson redan tagit över arvet efter modern. Norrmännen ställer sig bakom den påstådda sonen, medan Sveriges och Danmarks adel stöttar den regerande kung Erik. I bakgrunden pågår samtidigt ett växande hot från Tyskland och en påbörjad allians med England sätts på spel till följd av den nya arvstvisten. Klassiskt, rojalistiskt drama, men ett där krigsscener och onödiga blodsutgjutelser får ge vika för en moders starka kärlek till både sitt barn och folket.

Det medeltida rättegångsdramat följer gängse berättelsestrukturer, men lyckas upprätthålla spänning genom att vila mot en moders starka band till båda sina potentiella söner. Maktspelets yttringar skiftar hela tiden beroende på de emotionella och strategiska beslut som utförs, vilket får ”Drottning Margareta” att särskilja sig från liknande hisoriedramor.

Det är också vackert att få betrakta våra olika landskap. De kontrastrika björkskogarna, de ekande salarna i Kalmar slott med dess karga kuststräcka, Kullabergs grönskande klippor där linor med torkad fisk vajar i vinden och strandgräset som skär i barfotafötter. Fotot är magiskt. Både de vidsträckta med människotomma, böljande sandstränder och de närgångna på slottets hemliga, gångar, på jaktfalken och på ljusen som blåses ut med hjälp av minsta andetag. Att fånga ett rum som lyses upp av fladdrande lågor och stearinljus är ingen enkel bedrift. Men atmosfären är slående. De lyckas verkligen återskapa den både varmare och kyligare tillvaro som jag associerar med den tid då antingen levande ljuskällor eller totalt mörker rådde. Medeltiden är ingen epok som skildras särskilt ofta på film. Mycket därför att det är skitigt och dystert, men här utnyttjas den grå färgskalan istället på ett sätt som för tankarna till nordisk design och vår historia.

Trine Dyrholm passar perfekt som drottning. Mycket därför att hon lyckas förmedla ett medmänskligt porträtt, titeln till trots. Hon tillför en komplexitet till en karaktärstyp som annars lätt faller offer för stereotypa tilltag. Också Morten Hee Andersen, kung Erik, imponerar stort. Liksom modern når känslorna av övergivenhet och frustration fram vid tillfällen jag förväntar mig ett klichéartat utbrott. Han övertygar stort och jag ser fram emot att få se mer av honom.

Det finns klart mer unika drottningfilmer likt ”The Favourite” eller omdebatterade ”Marie Antoinette”, men som historiskt drama är den klart likvärdig, om inte mer spännande än produktioner som ”Elizabeth” och ”Mary Queen of Scots”. Att få se våra nordiska länder i fredlig allians i dessa tider, då gränser ständigt öppnas och stängs, är också en fin påminnelse om svårigheterna med fred och frihet.

En av de vackraste scenerna är också då drottning Margareta överskrider sina plikter som drottning, och låter känslorna föra henne ut i natten längs den blåsiga östkusten på sin svarta springare. Känslosamt, storartat och befriande.