Husdjurens hemliga liv 2016

Max är en ettrig liten terrier som lever tillsammans med sin kärleksfulla matte Katie i New York. Han är den lyckligaste hunden i världen med mängder av vänner i huset där han bor och det går överhuvudtaget ingen nöd på honom. Men när plötsligt matte en dag tar med sig hem en ”bror” till Max i form av den extremt hårige Duke, ändras dock allt och lite till. De två hundarnas rivalitet leder dem båda ganska snart på farliga villovägar nere i kloakerna när de på flykt undan djurfångarna råkar på de bortspolade husdjurens ilskna armé.

Historien om de härliga små husdjuren är riktigt fin. Det handlar om vänskap, mod och sammanhållning och påminner väldigt mycket om framförallt ”Toy Story” till upplägget, med skillnad att det alltså här handlar om våra hemtama håriga vänner istället för på ytan plastiga leksaker. Men det gör inte så mycket. Det är få grejer på film som egentligen är helt unika idag och detta är verkligen inte ett av undantagen. Dock känns det trivsamt och så pass skojigt att inte ens jag som ändå upprepade gånger reflekterar över likheterna till andra filmer störs märkbart av det. Om ens alls.

I ”Husdjurens hemliga liv” får vi möta ett härligt persongalleri, även om just ordet person i sammanhanget är något missvisande. Det är i princip enkom husdjur i denna saga och förutom Max och hans vänner får vi träffa på en hårdrockande pudel och en delvis förlamad basset som visar att ett gravt handikapp inte behöver hindra ens en hund från att leva livet. Sedan har vi såklart också de mindre sympatiska kloakpolarna som ändå är rätt sköna på ett förvisso ganska så oskönt sätt.

Det är väldigt mycket igenkänningen som roar framförallt oss vuxna, och har man själv husdjur skrattar man gott åt till exempel hundarnas bolltokighet och kattens förtjusning i att försöka ta sig in i allt den kan, eller inte kan, utan en endaste tanke på sin egen kroppshydda. Filmens huvudsakliga målgrupp är dock barnen och mina verkade i alla fall ha väldigt roligt hela tiden, men tyckte samtidigt det var rejält spännande på sina håll. 

Som vanligt nu för tiden är tekniken top notch och även om inga effekter egentligen slår en på käften i häftighet räknat så är det hela vägen snyggt och väldigt väl animerat. 3D fyller absolut sin funktion, men känslan efteråt är ändå att jag lika gärna hade kunnat skippa brillorna. Det är mer vad jag ser än hur jag ser det som räknas i det här fallet, fast då är å andra sidan också det jag ser väldigt bra.